Ladda om
Å så sant det kändes! När man har en sjukdom som aldrig kommer gå över har man två val. Krympa livet. Eller leva ändå. Det valet har varit lätt att ta för mig, om än stundvis kämpigt att efterleva i perioder med mycket astma. Vill inte stanna hemma.
Blir väldigt trött av att vara med. Om ett par veckor ska jag iaf på läkarbesök och försöka få en vettig akutmedicin, det enda som just nu saknas för att hålla astman under kontroll :-). Nu kör jag bara på kortison, nebulisator och mental kontroll
eftersom varken ventulin eller bricanyl ger effekt. Men det var egentligen inte det inlägget skulle handla om.
Nu är jag gravid. Det kommer också med extra utmaningar. Extra trötthet. Begränsningar. Extra smärtor. Men det går inte att tänka likadant. Jag måste gång på gång påminna mig själv det här är en isolerad företeelse, backa, ta det lugnare, vila! Det
är bara såååå tråkigt!
Nu har jag iaf foglossning efter alla de där timmarna på skidor, plus liv med barn som en jojjo upp och ner i famnen, plus oväntade spurter, plus älskat trädgårdsarbete - fast minus genomtänkt och kontrollerad träning. Alltså, ont i magen, ont i ryggen,
ont i bäcken och ben. Så jag backar. Backar, vilar, anpassat mig. Nu har jag:
- Hållt mig inne på kontoret
- Undvikit att bära i famnen och burit på rygg när jag måste få med mig trilskande barn.
- Låtit Danne göra mer.
- Tittat längtansfullt på spadar och krattor
- Cyklat istället för att promenera med Dante
- Stretchar, badat och försökt tänka på hållning.
Det är tråkigt att vara gravid just nu. Fast idag fick jag åtminstone njuta av att se Alfred leka med grannarna med minimalt ingripande av mig. Min insats bestod i att gräva sand i en hink. Så himla härligt :-)
