sara.amsby.blogg.se

Nu ska jag berätta om två oväntat positiva möten! 

I många många år har jag gått på läkarbesök hos väldigt många olika läkare för att försöka få astman under kontroll. Otaliga gånger har jag varit gråtfärdig innan jag gått därifrån. Känt mig dum, förminskad, maktlös, frustrerad. "Men astma är en vanlig sjukdom som jättemånga har", "du ska inte behöva åka till akuten", "medicinerna ska göra dig problemfri", "ja då vet jag inte vad som är problemet", "tar du din medicin?", "jaså hjälper inte medicinen, har du feber, kan jag skriva ut något febernedsättande?". NEJ jag har astma, inte feber - jag kan inte andas - jag hittar inte på - det är inte psykiskt! Tillslut resignerade jag, lärde mig hantera anfallen utan medicin genom att bli lugn, stark och hålla god kontroll. Ständigt lite ängslig över hur mycket kroppen kan hantera.

Efter besöket hos en specialist för två år sedan blev allt så mycket bättre! Bättre mediciner, bättre kunskap, känslan av att ha blivit trodd.

Nu har jag för första gången sedan dess tagit kontakt med allmänvården för att återigen kunna ha regelbundna besök med spirometri och diskussion. Denna gång på VOON, Sollefteås nya vårdcentral. Förväntningarna var låga. Nu är jag så glad! 

På VOON finns det proffsig personal, öppet bemötande, flexibilitet och tid! Allt man kan önska. Redan under spirometrin tog astmasköterskan sig tid att lära känna mig och min sjukdom. Det började som så ofta med "tar du din medicin, kan du tekniken" osv. Frustrationen steg - denna skepsis! Men det var bara en försiktig försäkran i början. Därefter följde ett samtal med någon som både ville lyssna och lära ut. Som hyllade beslutet att utesluta mjölk - eftersom det funkar för mig. Som var på det klara att astma är en varierande sjukdom och inte ifrågasatte kraftiga anfall och behov av nebulisator. Som analyserade spirometriresultatet noga och kom fram till 1. Jag har en fantastisk grundfysik (här har många slutat och undrat vad problemet är). 2. Jag är aningen undermedicinerad. 3. Jag har slem djupt ner i luftrören (aldrig tidigare fått synpunkten trots liknande kurvor). En sköterska som lämnade det medicinska till läkaren men lärde mig (en väldigt påläst patient) ett nytt trick vid medicinering, tryckte på att jag måste dricka mycket på dagarna och tipsade om att bubbla i sugrör i vatten för att lossa slem. Jag kände mig helt klart bekräftad och stärkt! 

Igår träffade jag läkaren med två tankar. 1. Det gör inget om han är dålig, då vänder jag mig till sköterskan istället. 2. Jag ska se till att få en vidgande medicin jag inte testat tidigare, inte en som aldrig gett mig hjälp bara för att "den brukar funka". Än en gång blev jag glatt överraskad. En till läkare som lyssnade. Han satte värde på att jag kände min kropp och sjukdomsbild. Han höll med om att hög kortisonnivå är viktigt men ifrågasatte starkt att jag inte har någon luftrörsvidgande och ingen akutmedicin. När jag berättade om hur jag hanterar anfallen genom att vara lugn, inte få panik, hålla ut och ta mig hem undrade han hur andra läkare låtit det passera, trots att jag i princip skrikit på hjälp. Inget ifrågasättande av mig alls! Han var mån om att hitta rätt medicin och rätt livsstil för just mig och tyckte mjölkfri kost var föredömligt. Jag gick därifrån med ett löfte om att aldrig gå hemifrån utan kortison och snabbverkande, så nu ska jag fixa en liten medicinpåse att lätt bära med mig. 

Tänk vilken skillnad det gör för själen att träffa rätt människor i en utsatt position! Jag bryt mig knappt om ifall de nya medicinerna fungerar bra eller inte, jag är bara så glad att jag har någon att vända mig till framöver!