sara.amsby.blogg.se

Helgen förbi. Föräldrarna här. Ny vecka. Måndagen avklarad. Inskriven hos barnmorskan. Ungefär i det tempot rusar tiden just nu. Jag tänker ut blogginlägg på dagarna, sen somnar jag bredvid Alfred klockan åtta på kvällen. Vaknar snopen mitt i natten. Äter en smörgås. Lägger mig igen. Hoppas på att somna om innan Alfred väcker mig. Tänker att jag bloggar imorgon kväll. Om jag är vaken. Vilket jag sällan är. The story of a blogg utan inlägg helt enkelt... fast nu tog Daniel nattningen och jag sitter vid bordet med lite kvällsmat och min telefon. Klockan är bara åtta. Hinner skriva lite innan ögonen trillar igen.

 Jomenvisst, ämnet trötthet har vi tydligen inte lämnat än. Det var ju det där med att bloggen handlar om mitt liv. Att mitt liv så mycket handlar om trötthet. Att trötthet är så attans svårt att förbise.

Ååå så härligt uppiggande med en promenad (nej jag tog inte bilden där jag nästan blundade, alla fyra var lika hemska). 

 Jag lyssnar på en lagom halvbra bok om tre vuxna systrar och deras olika livsöden just nu. Den yngsta är en fyrabarnsmamma som tappat bort sig själv i stöket och en förtärande utmattning. Klyschigt kanske, men ändå rätt trovärdigt nu när man själv har en enda liten unge (snäll dessutom) att fokusera på. Eller en och lite till när jag tänker efter... Jag läser om hur hon kämpar på. Maler på. Lever på. Försöker lite till. Hur hon som aldrig velat annat än barn blir tokig av alla "mammammammammamma" i olika krävande nyanser. Av tvätthögen och städning och en make som alltid jobbat (alltså det här är hennes verklighet, inte min). 

Just precis här går jag och lyssnar på den talboken, på hur hennes hjärna letar flyktvägar, söker vila.

Det hon går igenom på heltid glimtar till här hemma i korta stunder av "jag ooooorkar inte". Ni vet när man passerat gränsen där hela kroppen säger vila, men måste fortsätta bara lite till. När det gått flera nätter utan djupsömn. Eller man VERKLIGEN skulle behöva sträcka ut sig på en soffa en stund men det är full fart hemma och ingen kan byta av. 

Vila, inte, lite bara? Nehej, klä ut oss skulle vi visst. 

Jag är sååååå dålig på att hantera det där! Jag känner hur jag blir ett monster. Hur allt i hela mitt system handlar om att jag måste sova. Allt står ivägen och det gör mig rasande. Allt jag tappar, allt jag glömmer. Alfred som inte vill somna. Dante som skäller. Danne som inte kommer hem. Jag är ingen bra mamma, hustru, matte när jag är för trött. Oftastpågår det bara några minuter. Men ändå! Därför inser jag att det är helt avgörande för allas vår tillvaro att vi ser till att få den vila vi båda behöver. Varannan natt funkar toppen, åtminstone för mig. En natt när kroppen får behålla sin egen rytm. Nästa natt när den blir störd. Helt okej för orken. Vi har dessutom bett om barnvakt och fått mycket hjälp på helgerna så att jag kan vila kroppen. Också otroligt skönt! Lika härlig som jag känner mig när jag är pigg och utsövd, lika värdelös är jag som trött och grinig. Heja sömnen och vilan alltså! 

Nog om det nu. För nu är ju två superbarnvakter på besök. Mommo och mommo! 

Idag var Alfred med dem hela dagen. Gick som en skugga i morfars fotspår. Kramades och kramades och kramades. Han och morfar har varit bästisar sedan första mötet när Alfie bara var en månad. Det blir bara starkare för var gång de ses. 

Det här besöket känns dessutom extra speciellt eftersom vi nu vet att de snart flyttar hit för alltid! 

Fanfarer för det säger Alfie!

Igår bjöd vi in bästa Lindblads så att de fick se huset. Då släppte Alfred favorit-morfar och hade bara ögon för flickorna. 

Idag hade Leif varit på besök och de hade hälsat på Kerstin och Bolo. Imorgon blir det dagis-lämning. Nu är Forsmo inte bara vårt utan också deras och den känslan ligger i luften. Helt rätt känns det. Möbler flyttas. Gardiner byts ut. Vi pekar och funderar och diskuterar vad som ska göras framöver. Inte för mycket i detta välskötta hus, men lagom för att det ska bli deras! 

Var ska jag ställa fina hästen undrar Alfred

Ibland känns det som att jag knuffar på tiden med tankarna och får hjulet att snurra fortare och fortare. Längtar hem när jag är på jobbet. Längtar efter läggdags för att jag är så trött. Längtar tills natten är över om den är stökig. Sitter på jobbet och längtar tills dagen är slut igen. Nu måste jag bromsa istället. En vecka går så snabbt! En vecka är de här den här gången. Sen får vi längta till mars med ultraljud och mera sol. Längta till april och skåneresan. Längta till de kommer igen i maj. Längta till flytten i ju i. Längta till barnet kommer, fast då är ju sommaren slut - snopet! Nog är det skönt att ha saker att se fram emot, men farligt också. Om jag bara kan sova och orka så ska jag försöka leva i nuet så gott jag kan. Oftast...