Sovit på saken

Vilken skillnad en enda natt kan göra! Idag är huvudet lättare, Alfred lite gladare och livet mycket roligare att leva! 

Pysselstund
(null)
(null)
(null)

Alfred orkar inte hålla humöret uppe så länge åt gången men idag leker han åtminstone på egetinitiativ. 

(null)
(null) 
 
En liten stund. Sen blir det skrik. Eller bus. Eller båda delar. 

Kana - tjohoooo - buhuuu
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)

"Ajaj booord, mamma aaaarg"
(null)
(null)

Den här däremot skulle orka hur länge som helst men får inse faktum och ta det lugnt ett tag till. 

(null)

Och så myser vi. Undrar om man någon gång i livet kommer få så mycket kramar som nu? All dela kärlek och kroppskontakt. Lyx som är så lättillgänglig att man nästan missar att uppskatta det. 

(null)
(null)

Undrar hur jag kommer minnas den här tiden. "Småbarnstiden". Om jag kommer oja mig och sälla mig till skaran som pratar om hur trött man alltid var, eller om det är det där andra som stucker ut. Skratten. Kramarna och pussarna. Stoltheten. Utflykterna. Att alltid ha någon att umgås med. Lugnet. Vardagen. Jag har en känsla av att det där härliga kommer framträda mycket tydligare, och det är precis som det ska vara! 

(null)

Jag läste tillbaka i bloggen igårkväll. Läste lite från universitetstiden. Mindes ännu mera. Den häftiga, roliga, utvecklande med alla vänner, stimulerande utbildning, utflykter och nya intryck. En tid att växa, att vara äventyrlig, att hitta sig själv. Första egna boendet. Första kärleken. Första tiden på egna ben. När jag tänker tillbaka på de åren minns jag alla resor genom Sverige, till Afrika, till England, till Polen, till England igen. Jag minns voltige, gymnastik och skidåkning, fältjobb på somrarna och innehållsrika semestrar med Axel.

(null)

 Om jag gräver djupare, läser i blogg eller dagböcker, letar efter detaljer - då minns jag också hur sjuk jag var under de här åren. Sällan anfallsfri. Alltid andfådd. Alltid kämpa. En så stor ensamhet mitt i all kärlek och vänskap. Fel stöd från vården. Sedan knäskadan. Rehab. Mera astma. Känslan av att vara fast i en kropp som inte fungerade. Att inte orka äta. Tappa vikt. Kämpa med maten. Då skämdes jag över det, ett fel till. Så här i efterhand känns det konstigare att jag ändå hanterade allt på egen hand.

(null)

 Ändå hade jag så himla roligt så väldigt ofta. Jag ska hämta tillbaka den känslan. Förmågan att se bortom det jag inte kan påverka. Tycker det här inläggen beskrev det så bra: Den ofrivillige kämpen

Nu ska jag blunda en stund bredvid min sovande gullunge och fortsätta vara tacksam över hur bra allting blivit! 

(null)

Ps, nu är det kväll. Alfred har varit kviltande glad efter 2,5 timmars sovning mitt på dagen. Solen hann komma fram. Vi hämtade pappan som fixade go-fika. Vi gick på långpromenad. Alfred pratade på facetajm med både faster och farmor och farfar. Jag har fått en lugn kväll medan Danne söver Alfred och lagar nu kvällsmat på order av gravidmagen. Det skulle tydligen vara makrill och svamp ikväll. Gott! Herregud så bra jag har det just nu. Det var jag bannemej värd 👍