Dubbelliv

I skolan har vi lärt oss källkritik. Vem skriver, i vilket syfte, hur nära i tiden, vilka källor? Samhället har lärt oss se kritiskt på bloggar och sociala medier. Vad väljer man att visa? Vad finns det bakom de fina bilderna? Vad jämför du dig med?  Jag tror det vore klokt om vi använde samma glasögon i verkligheten. För vi filtrerar. Det måste vi! Gallrar och väljer i sina intryck, inåt och utåt. Det halvtomma eller halvfulla glaset är ofrånkomligt. Människor är nog ofta inte så bekymmerslösa som de framstår som. För mig är bloggen en ventil. Jag vill inte bära med mig alla sidor i vardagen. Jag vill välja och vraka själv bland mina sinnen och minnen, kunna skratta, le och se världen fortsätta som inget hänt. Så länge jag orkar. Men jag kan bara sållra på ytan, och på något sätt känns det skönt att få låta flera sidor ta plats och låta fler ta del av det som händer under ytan också.  

Idag tog Danne hand om Alfred under tidigaste morgonen och frukosten. När han gick till jobbet tog vi oss genast ut i finvädret. För att fika på trolldegskakor. 

(null)

Sen hälsade vi på hundar medan jag ringde 1177 och försökte luska ut hur man kan få tag på kortison på en söndag. Inte helt lätt uppenbarligen... 

(null)
(null)

Vi pratade med grannen, hyllade vårsolen och diskuterade smutsiga bilar. Gick sedan varvet runt i den där sköna solen, med annan granne och annan hund. 

(null)

Det gick bra att gå och prata. Gick bra att njuta av finväder och glada människor och djur. Det gör oftast det. Tills man kommer hem. Måste känna igen. Måste vila. Det är svårt att vila med en liten hemma. Samtidigt ringa läkare på KRY. Bli hänvisad till akuten. "Jag kan vänta, det går lite längre, om Alfred bara somnar snart..." Varför är det så svårt att be om hjälp när man behöver den som bäst? Jag gjorde det ändå idag. Hade bestämt att jag skulle om det blev för jobbigt, innan det blev kritiskt den här gången. Har vänner jag har förtroende för. De ställde upp och tog hand om Alfred medan jag åkte och andades starkare medicin, tjatade mig till kortison, bedyrade att min läkare godkänt det under graviditet. Några timmar tog det, sen var allt mycket lättare. Alfred hade ätit och lekt med en hel familj istället för att vara med trött och ledsen mamma. Huvudet var klarare och det kändes tydligt att det var sååå bra att inte vänta längre. 

(null)

Varför är det så svårt att ringa det där samtalet, visa sig sårbar, be om hjälp? Vad är jag rädd för? Att bli en belastning, att tränga mig på, att någon ska känna sig nödgad, att dra med andra ner i skiten, att det kanske inte var så nödvändigt... eller så är allt bara för jobbigt när man mår dåligt. Jag har fått höra för många gånger att astma inte är, inte ska vara, så farligt. Man borde nog klara det själv, är ju både stark, smart och vuxen. Men det funkar inte alltid som på papper och jag har sällan ork över att kämpa, prata, förklara. Tur jag har kompisar som förstår, ringer, möter upp med en kram och lite pepp. Bästa Magdalena med familj ❤️

(null)

Sen åkte vi hem och åt, sov tills pappan kom och nu badar killarna medan jag får fortsätta vila. Kroppen är trött efter en dryg vecka med olika prövningar men helt klart på banan igen. Imorgon börjar en ny rolig arbetsvecka och då behöver jag vara i någorlunda form.

(null)
(null)