Sagan om Fjällen
Jo ni, nu kommer den. Hela berättelsen om årets fjällresa. För en berättelse är det, mer än bara ett blogginlägg. Åtminstone i längd. Ni får väl ta en bit om dagen helt enkelt ;-)
Det är roligt att göra samma sak två år i rad nu, för det blir så uppenbart hur mycket Alfred vuxit och utvecklats! Förra året var han ett spädbarn på 2 månader, även om han för oss kändes som en stor personlighet i en liten kropp. Då hade vi lite ångest över bilfärden och hoppades att han skulle sova mycket i sitt mycket hatade babyskydd. Den här gången satt vi båda i framsätet medan Alfred förnöjt trallade och lekte i baksätet. Bläddrade i en av sina böcker, fnissade för sig själv och spelade på mikrofonen. Efter en dryg timme var han fortfarande vaken och bara lite uttråkad. Då gjorde vi ett stopp vid en stuga som Daniel hittar på hemmet och var lite nyfiken på.
Det lilla timmerhuset var gulligt och välgjort, nytt av gammalt timmer. Det låg fint på en höjd men mitt inne i skogen. Längs den långa uppfarten låg hög på hög med björnskit. Daniel bestämde sig för att det inte längre kandiderade som drömstuga och jag blev lite lättad. Ett hus är tillräckligt att sköta just nu!
Från Ragunda körde vi sedan 1,5 timme med sovande barn till vårt numera obligatoriska lunchstopp - Kretsloppshuset i Mörsil. Det upptäckte vi första gången på väg hem från Jämtlands-triangeln för drygt 2 år sedan. Förra året introducerade vi det för Daniels föräldrar och i år fick även Victoria besöka smultronstället. Hon älskade det lila mycket som vi!
Hela atmosfären är så trevlig med prunkande växter och gediget hantverk både ute och inne. Jag vill också ha gräs på taket och stuprännorna av trä, klängväxter längs väggar och tak inomhus och allt annat fint de hittat på!
Alfred var hungrig och vi plockade snabbt ihop godbitar från buffén. Kokta morötter, rödbetor, bönor och bröd. Tur att solen värmde så att kläderna slapp bli lila av rödbetssaften :-)
Victoria delade med sig av thai-soppa med potatis och blomkål och även den åt Alfred (och alla andra) med god aptit.
Mätta och belåtna åkte vi vidare till Ristafallen. Jag minns dem från mitt första besök i Ottsjö. Det dånande vattnet. Klippan där Ronja Rövardotter sitter i filmen. Mamma och pappa som pekar och tar kort (eller var det filmade de gjorde?). Då var jag 5 är. Det är med andra ord en plats som gör intryck!
Alfred blev som hypnotiserad av de dånande vattenmassorna. Ooooop sa han. Bschhhhhh! Dante var däremot rädd och sprang lättad före mot bilen när vi tagit bilder och beundrat utsikten.
Ändå var det inte vattenfallet som utgjorde största risken för våra liv. Bara en liten stund tidigare, strax innan Ristafallen, blev vi nästan klämda mellan en omkörande fartdåre och mötande trafik. Jag höll tät koll i backspegeln för att se att K-G låg bakom oss. Trots det såg jag inte den svarta sportbilen förrän den slängde sig in framför oss. Innan vi hunnit reagera hade den försvunnit i säkert 200km/h. Det var inte en vanlig vårdslös omkörning utan en idiot som körde i samma hastighet oavsett medtrafikanter. Vi ringde såklart polisen på 11414 och fick rapportera bilmodell, färg och åkriktning. Något annat hann vi inte se. Nu hade vi tur. Innan klockan slagit tre kunde vi packa in oss i en fantastiskt fin stuga och pusta ut.
Förra året bodde vi litet, billigt och pittoreskt nere vid Ottsjön. I år hade vi istället hyrt ett stort och fint timmerhus för samma peng som ett vanligt vandrarhem. Det var otroligt, både större och lyxigare än vårt eget hus, med gasspis och kallade badrum, väl genomtänkt försvaring och väldigt smakfull inredning. För att inte tala om utsikten!
Vi fikade och packade ur bilarna men sen var vi ivriga att få komma upp på fjället. En kort tur upp på Kläpphögarna dit vi förra året vandrat längs platåleden. Nu tänkte vi gå bakvägen upp så att det gick på ett par timmar.
Hehe, jovisst... Vi studerade kartor och hittade en lagom runda...
... för skidåkare och skotrar tydligen... Minns att min pappa gjorde samma sak när jag var liten och han gjorde en liten fjällturen på egen hand. Med blöta skor och trötta ben kom han tillbaka. Fast nöjd ändå. Ungefär så blev det även för oss.
Vackra myrar. Fantastiska vidder. Hjortron. Tystnad. Frihet. Underbara fjällvärld!
Alfred satt på ryggen tills vi kommit upp på höjderna och vägen torkat upp. Sen fick han gå själv, äta bär, leka med Dante. Helnöjd förstås! Jag blir varm inombords när jag ser honom strutta omkring så fri och glad i naturen.
Vi gick inte ända till Kläpphögarna men tillräckligt långt för att få vacker utsikt över ottfjället.
Mat hade vi inte tagit med oss och väl uppe insåg vi att middagstid sedan länge passerat. Okej för oss vuxna men Alfie var såklart hungrig. Tur så att brösten fortfarande hänger med, det ena med en sprutande mjölkproduktion. Han åt sig mätt där på toppen och var redo för vägen ner.
Sen fick Alfred åka sjal på Dannes rygg hem. Det var första gången jag fick knyta på Daniel och de verkade så nöjda båda två :-). Det gjorde mig väldigt glad! Alfred och Vickan busade med Alfies mössa och jag tog en väldig massa kort. En lyckad tur trots allt!
Den kvällen trodde kag att Alfred skulle somna bums och sova som en stock men icke sa Nicke. Inte förrän strax efter nio gav han upp mot John Blund. Därefter ville han gnaga på brösten tills jag höll på att bli tokig, skrek som en mistlur så fort jag gjorde mig fri från tänderna och var allmänt stökig hela natten. Så gick det med den vilan på semestern...
Nästa dag stod Blanktjärn på schemat. Den turen har vi pratat om sedan förra året, då 13 kilometer kändes för långt. Nu hade i en hel dag på oss, en unge med mycket spring i benen och två bärdon redo. Vädret var grått men regnet verkade vänta till sen eftermiddag. Bra förutsättningar alltså!
Första biten fick Alfie åka på min rygg. Jag hade kameraväskan på magen men övrig packning delade de andra tre på. Vi gick på breda stigar med fantastisk utsikt över berg och dal.
Efter någon timme rastade vi vid Matakålsängarna. Klockan närmade sig tolv och det var dags för lunch. Vi hade tänkt komma iväg redan på morgonen men efter den usla nattsömnen fick vi sova ikapp bäst vi kunde under förmiddagen. Det fungerade det också.
Alfred var nöjd med att få springa en stund, och uppenbarligen väldigt hungrig! Korv och majs hade vi med oss för att vara säkra på att han skulle äta. Vi andra fick morotssoppa och bröd. Gott :-).
Nästa etapp fick pappa bära så att både jag och Alfred fick byta ställning en stund. Helst skulle plutten velat gå hela tiden men det fanns det inte riktigt tid för, eller ork för den delen.
Han gav sig allra nådigast till tåls ytterligare tre kilometer, fram till blanktjärn. Där blev det på nytt rast, den här gången med kaffe och fika, och Alfred fick springa. Nu var stigarna långt ifrpn cykelvänliga och stackars Kåge fick än en gång släpa cykeln upp och ner för backarna. Den här gången kunde han åtminstone variera med gåstavar som Danne varit förutseende nog att ta med.
Alfred fick fortsätta gå själv en bra bit efter att vi lämnat den fina blå tjärnen. Upp längs en så med vacker utsikt.
Efter det var han rejält trött och blev gärna uppsjalad igen.
"Nu somnar han snart" Nuuuu somnar han snart" "Sover han inte än?". I säkert en timme höll han sig vaken där på ryggen. Fick till och med hoppa ner och springa ännu en bit trots att han varit så trött.
Så tillslut somnade han på ryggen, när vi hade ca 40 minuter kvar till bilen. Duktiga lilla pojken, vilken lång men härlig dag!
På lördagen spådde väderprognosen regn efter lunch. Vi bestämde oss för att gå "byarundan" på förmiddagen istället för att göra en långtur. Den gick vi förra året också och det var en mysig slinga i skog och betesmark.
Alfred fick leka av sig en stund innan vi gick. Vi hittade en rolig trumma vid vårt hus som man kunde springa genom. Det gjorde han om och om och om igen.
Sen var det helt okej att rida rygg första biten.
Inne i skogen fick han hoppa ner och springa själv igen. Jag tig ett kort på honom på samma ställe som jag fotade Dante förra året :-).
Det gjorde inget att vi redan gått den här rundan. Den var som ny nu! Förra året stannade vi ju inte och plockade "bäääääär" mitt i skogen, och tog inte kort vid ett roligt böjt träd.
Då brydde Alfred sig inte om hästarna i hagen men nu pekade han och gnäggade. Vi träffade en hund som han ivrigt studerade för att sedan "vovva" en lång stund. Allt är som på nytt när vi ser det med hans ögon.
Vi hann gå nästan hela rundan, fram till stugan där vi bodde året innan, sen somnade Alfred. Han la sig till rätta och bara sov och sov och sov...
... och sov och sov och sov även efter vi kommit hem. Det blev en lugn stund för oss alla innan lunchen!
Sen åkte vi till Åre på eftermiddagen. Där tog jag inga kort men vi drack i alla fall kaffe och jag köpte en sydväst och regnvantar till Alfred. Han älskade dem och det var tur för redan nästa dag kom de väl till pass. Söndagen var nämligen regn regn och regn. Vi städade stugan och jag tog Alfred på en promenad medan de andra gjorde klart.
Sen åkte vi vid tio tiden.
Dock inte genast hem. En utflykt till hade vi planerat. Förra året var vi på Jamtli med min kompis och deras pojke som då var ca ett år. Alfred var för liten för att uppskatta allt det året så nu ville vi dit igen. Det var en bra idé! Alfred sov i bilen ända till Östersund. Sen fick han torr blöja och korv = väldigt bra humör trots att han hunnit bli trött och snuvig sista dagen.
När vi satt i cafeet och pt fastnade Alfred plötsligt med blicken mot fönstret. Korven lockade inte längre. Han pekade ut. "Gugga!" Det var en karusell där ute och den fångade honom totalt. Lunchen var uppenbarligen förbi. Alfred fick en liten stund senare åka sin livs första karusell, med skräckblandad förtjusning. Första lyckoträffen av flera denna dag!
Vi såg en höst, vi såg fina bilar och bussar, Alfred hälsade på en massa människor och sprang omkring som han ville. Han gungade och tittade och hade helt enkelt fullt upp.
Efter en stund gick vi in i öppna förskolan för att kunna leka inomhus medan det regnade ute. Det var nästa fullträff! Så himla fint det var :-) Träleksaker och mysiga miljöer. Alfred träffade andra barn och plockade med alla grejer. Sen satt vi i en myshörna och lekte en stund.
Så gick vi en sista tur utimhus, inomhus och i shopen innan vi åkte hemåt. Alfred somnade igen. Vi turades om att köra och slumra. Jag var trött och kände förkylningen ta tag även om min kropp. Semestern var knappast vilsam men väldigt väldigt trevlig!
