Lyssnar på Marc
Jag brukar lyssna på "tankar för dagen" på väg till jobbet. Det kommer så lagom vid tio i sju och slutar ungefär när jag parkerar. Imorse var det Mark Levengood som pratade. Han filosoferade om sommaren, den opålitliga älskaren som lovar evig kärlek men alltid överger oss. Fortsatte så med hösten, en surmulen mattant som skevar upp alldeles för mycket äcklig sörja som vi genast vet att vi inte kommer orka äta upp men ändå tvingas försöka. Han berättade om mamman som nekat pappans försonande "vänskapsförfrågan" på Facebook och konkluderade så att vi, inför vintern, ska städa bort oförätter och problem och ta med oss en vän för att överleva vintern. Med detta vill jag säga - vi kommer klara oss i år igen!
Vi är helt omgivna av fantastiska människor inser jag nästan varje dag! Idag, otroligt nog en fredag (var tog veckan vägen), slutade jag arbetsdagen hos en favorit-markägare. Jo, jag har favoriter. Det är olämpligt för lärare och tränare men jag har inte läst någon policy som förbjuder inspektorer att favorisera så länge jag behandlar alla rättvist. P-O och Karin har all rätt stt bli extra omtyckta och jag ägnar gärna några timmars fritid åt att hälsa på hos dem. Därför hämtade jag mina killar och avslutade dagen i deras söta sommarstuga(or) med fantastisk utsikt över älven.
Kaffe, fika, gott sällskap. Dante sprang som en tok på den stora gräsmattan.
Alfred beundrade motorsågen och fyrhjulingen och studerad noga den fällda björken.
Vi njöt av utsikten med alla höstfärger. Det är väl märkligt, i juni och juli tror jag alltid att jag aldrig mer vill ha mörker och kyla. Sen kommer augusti och september. Bär i skogen. Svampar. Dimslöjor på morgonen. Träden blossar upp i rött och gult. De gosiga ulltröjorna åker på. Vi tänder brasa och drar fram filtar. Så känns det ändå rätt så mysigt med höst. I år igen. Människan är bra underlig! Fast på ett bra sätt :-)
Höst höst höst, men nu var det ju vänner jag skulle prata om. Jag har alltid haft ganska lätt att skaffa kompisar. Nu ser jag att Alfred verkar ha ärvt den förmågan och det gör mig så glad! Vi bor ju i ett område med mycket barn fast i lite spridda åldrar. Alfred är än så länge yngre än de flesta men grannarna tar så himla väl hand om honom. Han leker nästan dagligen med ungar från två till sju år och de kramar honom, håller handen, leker och busar, lär honom tokerier och är allmänt underbara.
Idag lekte vi med grannpojkarna en stund. Alfred och William fick varsin morot ur landet och bytte vänskapligt efter någon tugga.
Sen spelade alla killar (inklusive Danne och Dante) boll en stund.
Innan läggdags gick vi på promenad tillsammans och beundrade fina Sandsmon.
Jo, många kompisar har vi, fina arbetskollegor, markägare och familjen. Inte minst har vi varandra och det är det allra viktigaste. Nu ska jag sova bredvid Alfie så att Danne får vila ut en natt. Har laddat genom:
1. Kvällsmat till alfred
2. Amma till sömns
3. Klä mig i sporttop, linne, Dannes träningströja och smörja brösten med kokos för att dölja lukten av bröstmjölk
4. Många nappar nära till hands
Wish us luck ;-)