Tillbakablick - Ett bröllop att minnas
Nu har mamma och pappa varit här i 10 dagar. Imorgon blir sista dagen innan de åker hemåt igen. Inatt sover Alfred hos dem, så trygg och nöjd his sin mormor och morfar. Det är härligt att se! Förra året vid den här tiden var vi i Skåne. Daniel hade precis kommit ner, efter att vi varit utan honom i över en vecka. Jag passade på att visa honom Bosjökloster med sin medeltidskyrka, rosenträdgård och tusenåriga ek.
Det är en utflykt alla som turistar i Höör bör glra, men vi ville dessutom se om det var ett bra ställe att gifta sig på. Vad vi kom fram till vet ni ju, och nu tänkte jag äntligen bjuda på det efterlängtade inlägget fyllt med bilder från bröllopet.
Alla bilder nedan är tagna av Rebecka Hallqvist. Henne hittar ni på @rebeckahallqvist på instagram eller på www.joyinmylife.blogg.se. I det tidigare inlägget berättade jag om lunchen och hur jag plockade bukett, inte var så nervös och hur vi hade noll koll inför prästen. Nu ska ni få en mer detaljerad beskrivning av dagen från kyrkan och framåt.
Vi gifte oss alltså i Bosjökloster kyrka den 29 juli 2017. Kyrkan valde vi dels för att den ligger i höör och mycket för att den är fin. Här hade jag julavslutningar på skolan och min farfars begravning, men i övrigt har jag ingen relation till präst eller lokal. Veckan innan träffade vi den kvinnliga prästen och fick en kort genomgång av cermonin samt blev påminda om vilka psalmer vi valt. "I denna ljuva sommartid", "Gud har omsorg om vårt släkte" och "Nu är det härligt att leva". Tre lagom trallvänliga visor för en liten och inte så kyrklig församling.
Rebecka tog bilder på oss i kyrkan innan allt skulle dra igång. Min lillebror passade på att spela lite på pianot och prata med kantorn.
När mina föräldrar, min moster och Alfred kom hade vi tagit en massa fina kort. Det första mamma säger är "men du har ju klänningen bak och fram". Hahahaha jag kände mig verkligen som ett skogsrå i Askungen-kostym. Noll koll! Sä var det med de bilderna (fast de blev fina ändå). Tur man kan skratta åt sig själv :-).
De sista minuterna som ogift tickade framåt. Våra familjer kom på plats. Prästen och vaktmästaren förberedde sig. Känslan av att något stort skulle hända började långsamt landa i magen.
Sen gick allt så snabbt! Orgeln spelade "Johannes brudmarsch" i folkmusikton och vi försökte gå lagom långsamt in. Prästen pratade. Rebecka och jag sjöng "Störst av dem är kärlek" av Py Bäckman och sen stämde hela församlingen i med sommarpsalmen. Utanför fönstren skvalade regnet.
När min lillebror reste sig upp för att sjunga hade Alfred hunnit bli lite trött och otålig trots att det nog bara gått tio minuter av cermonin. Ändå var fokus helt och hållet på oss och Joakims sång. Halleluja sjöng han, med en svensk text han skrivit själv. SÅ HIMLA FINT! Den visan är mitt starkaste minne av vigseln och tårarna rann hos nästan alla i publiken. Bara mamma, som inte har lätt till gråten, satt med ett milt leende på läpparna. Jag kunde bara krama Daniels hand och glittra mot honom. Han i sin tur fick titta bort för att inte grina.
Vi hade med oss ringarna! Vi kom ihåg hur de skulle bytas! Vi fick fast dem på fingrarna! Båda sa JA! Pjuh :-)
Sen tyckte Alfred att han fick alldeles för lite uppmärksamhet och då fick han komma fram till oss istället. Det var ju där allt hände!
En liten stund senare rann tårarna faktiskt i mammas ögon också. Inte tårar av rörelse dock. Hon skrattade så hon grät 😝 Alfred började nämligen gräva efter bröst under den stela spetstäckta klänningen. Jag vände honom utåt och försökte diskret distrahera men tänkte sen "äh va sjutton, jag försöker få fram bröstet så blir han nöjd, det är ändå bara familjen här (och prästen och GuD och så)". På nåt sätt lyckades jag hissa upp bröstvårtan ovanför linningen och Alfred högg direkt. Prästen såg minst sagt snopen ut. "Eg, vill ni ta en paus så att du kan sätta dig i lugn och ro?" "Nänä fortsätt du, jag är van". Så med ett ammande barn vid bröstet sjöng vi sista psalmen, lyssnade till välgångsord och njöt av att äntligen vara äkta makar.
Vi var först ut ur kyrkan och fick sedan smita runy hörnet, ta bakvägen in igen och komma ut genom porten till väntande familj. Det regnade både risgryn och vatten från himlen. Vi var mest lyckliga och tog glatt emot båda delarna.
Fördyringen fick vi dock ta inomhus istället för i parken. Småpojkarna fick inte hälsa på getterna eller se den stora eken. Gästerna huttrade ubder tak medan vi gav oss ut för att få fler bröllopsbilder.
Rebecka hade gjort en fantastisk research och hade många bra och roliga uppslag. Regnvädret skrämde varken henne eller mig och Danne hängde snällt med. Alfie också, bokstavligt talat, i sjalen på min rygg ❤️
I det här valvet poserade jag och Alfred en kylig oktoberdag 2016. Då hoppades jag på ett framtida bröllop. Nu stod vi här igen och det kändes underbart, fast aningen blött.
Vi fortsatte bort till allén där vi var lite skyddade från regnet. Alfred hade laddat batterierna och var redo att springa igen. Rebecka tog några fina bilder när vi jagade honom över gräset.
Riktigt bra bilder speglar personen eller familjen som porträtteras. Det tycker jag verkligen Rebecka lyckats med! Vi är fina på ett avslappnat sätt i de ovana kläderna, med uppsatt hår och smycken. Vi leker och rör oss och behövde aldrig posera sådär stelt och styltigt. Det hade knappast blivit bra! Jag fick visa upp min spretiga bukett och ett osminkat ansikte. Jag är så glad att jag gick helt på min egen linje där. Det handlade inte om ekonomi. Jag behövde det vildvuxna för att känna mig hemma i brud-rollen. Jag ville få gifta mig som mig själv, inte utklädd enligt gängse normer. Jag är glad att jag kunde ha Alfred vid bröstet och på ryggen. Att jag fick sjunga på mitt eget bröllop. Att vi inte hade en massa gäster att underhålla. Allt blev så fint och personligt på det viset!
Alfred fick mysa hos mormor och morfar medan vi fortsatte tull den tusenåriga eken. För jag hade föreställt mig att jag, på mitt bröllop, skulle få kyssa min nyblivna make i ett träd. Så värdigt en skogis som det kan bli! Fina bilder blev det dessutom, som en bonus :-)
Därefter var vi lagom frusna och hungriga. Mer än redo för trerätters middag på klostret! Vi hade låtit bosjökloster ordna hela middagen, på beställning av oss såklart, och det gjorde de med glans!
Förrätten var godast tyckte jag. Lax och knäcke och väl tilltagna portioner.
Därefter fick barnen pannbiff och jag önskade stt jag tagit detsamma. Till oss serverades det nämligen fint tunnt skivat hjortkött som inte var ett genomstekt. Jag förstår att det ska vara så men kan inte med det ändå. Jag blev mätt i alla fall och gästerna var nöjda så det blev bra ändå.
Medan vi ät slutade det regna och ljuset blev vackert dramatiskt. Innan efterrätten gick Rebecka en till foto-runda med oss. Den här gången ville hon ta bilder i den fina trädgården och vid vattnet.
Vi tog även kort på lite detaljer. Våra enkla men fina titanium-ringar till exempel, med datum från förlovning och snart även bröllopet. Eftersom ingen av oss är förtjusta i att bära smycken räcker en ring gott och väl!
Nere vid Ringsjön, sjön där jag badat, åkt vattenskidor och försökt segla optimistjolle som barn, tog Rebecka häftiga bilder med inspiration från researchen hon gjorde inför bröllopet. "Det här kan bli hur som helst men vi provar" sa hon. Hur BRA som helst vill jag påstå med facit i hand.
Bästis och numera bröllopsfotograf :-)
Glassen väntade när vi kom tillbaka och tog snabbt slut. Sen vallade vi ut hela familjerna på gården.
Klockan närmade sig sex och småbarnen skulle i säng. Solen hade äntligen övervunnit molnen. Nu ville vi få med hela högen på bild!
Underbara människor. Jag är så glad att ni kom på vårt bröllop och finns i vårt liv ❤️
Alfred följde med mina föräldrar hem för att sova sin allra första natt borta. Vi skulle få hela kvällen och natten för varandra (hrm, heeeela kvällen ända tills jag somnade viD niotiden...). Innan vi åkte hem tog vi några sista bilder i solskenet. Försökte suga ut det sista ur vår dags som brudgum och brud. Förhoppningsvis och med största sannolikhet min enda riktiga bröllopsdag i livet.
Tack Rebecka för jobbet du lagt ner med bilderna och tack alla som tålmodigt (eller otåligt) väntat på inlägget 🌸
Jättefina bilder! 😊