sara.amsby.blogg.se - Fyller på

Fyller på

Nu har jag såååå många bilder från de senaste två dagarna att jag inte vet var jag ska börja. Så här i efterhand borde jag förstås skrivit ett inlägg redan igår, men det är lätt att vara efterklok. Jag skulle förstås kunna ta det i kronologisk ordning och börja berätta om hur jag hämtade fina Maja (7år) efter jobbat för att sitta barnvakt. Berätta om lek och pianospel, skogspromenad och korvgrillning och därefter komma in på dagens späckade schema. Det känns ganska rimligt! Men jag har ju annat att skriva om också, som inte hör till bilderna men ändå vill komma på pränt. Så håll i er, det här inlägget kan bli precis hur som helst! Jag börjar med tankarna och kryddar med bilder från morgonens promenad.

Varför blir man inte klok, fridfull och modig när man blir vuxen? När jah var liten hade kag någon slags föreställning om att "det där kommer du förstå när du blir äldre". Vuxna var förnuftiga och trygga. De fattade kloka beslut och vågade reda ut i konflikter, de lyssnade och tröstade och var väldigt stabila. Så är ju ofta föräldrar, lärare, tränare och andra vuxna mot barn. Tydliga, principfasta, inkännande. Men, är vi så mot varandra också? Och mot oss själva? Jag har börjat undra...

Det är inte så att någonting hänt. Bara det att jag lyssnar på poddar och talböcker när jag jobbar, och det kommer fem saker där som presenteras som allmängiltiga. Sätt karaktärerna beter sig på och saker de tänker. Urbota dumt är det oftast när man ser allt utifrån. Lyssna här till exempel:

"Hon hade det, det där speciella som gör att alla tycker hon är snygg. Jag funderade på om jag också hade det men kom fram till att så inte var fallet."

Okej, om det nu är så att det faktiskt finns personer som är allmänt attraktiva undrar jag, är det ens eftersträvansvärt? Jag menar, de flesta vill väl att ens partner ska tycka man är snygg och ha lust på en, men jag vill inte att resten av världen ska få samma känslor för mig som Danne har! För mig är det viktigt att Danne tycker jag är "snygg". I övrigt vill jag hellre:

1. Själv vara bekväm med mitt utseende, känna mig hemma i det liksom. Jag antar att det handlar om identifikation med den jag vill vara. Jag är bekväm när jag är osminkad, lagom rufsig och med mjuka, mysiga kläder. Lite Ronja Rövardotter liksom.

2. Att jag av andra människor uppfattas (utseendemässigt) som sympatisk, gärna pigg och glad, att jag "ser trevlig ut".

3. Att människor känner igen mig som Sara, jag vill helst inte vara så alldaglig att jag misstas för någon annan.

Det var alltså det ena jag tänkte på i boken jag läser nu, att önskan om att vara ständigt attraktiv för omvärlden känns absurd! Det andra är att människor, särskilt de som är nykära eller dejtar, kommunicerar så dåligt. Jag undrar hur många förhållanden som hade vunnit på att vissa saker klargjordes redan innan kärleken börjat hetta. Det kanske låter konstigt men innan jag mer än försiktigt övervägde att bli tillsammans med Danne pratade vi massor om våra framtidsvisioner. Vi gick långa promenader som "singelvänner" och klargjorde att

- Vi vill båda ha barn, gärna (jag iaf) mer än ett

- Vi vill båda bo i hus, gärna på landet

- Vi planerar inte att flytta långt iväg eller göra andra stora förändringar som står ivägen för ett förhållande.

- Vi vill båda hitta någon att leva samman med.

För mig var det ett viktigt samtal. Om Daniel inte hade velat ha ett förhållande, eller barn, eller om han såg sitt liv i en storstad, då hade jag nöjt mig med att vara hans vän. Är det bara i böckerna som ett förhållande ofta startar utan att ena parten vet vad den andra vill? Eller är vår tydliga kommunikation ovanlig?

Förutom att vi båda ville ha hus på landet pch barn så gillar vi att vara utomhus och göra utflykter. Det är jag så otroligt glad äver för det finns inget mysigare än att vara på små äventyr med Daniel, Alfred och Dante! Ibland åker vi bort och ibland är vi hemmavid.

Igår fick Maja vara med och grilla korv ute i eldringen. Vi började med att gå till skogen och fixa grill-pinnar.

Maja och Alfred var så fina tillsammans där de gick hand i hand. Alfie ville släppa sin stora kompis ur sikte en sekund. Maja fick tälja sin egen pinne och jag tänkte att det är tur att hon har så bra föräldrar.

Första gången jag barnvaktade kom hon hem och hade ätit myror. Nu skickar jag bilder där hon sitter ensam med kniv i handen. Sanna och Jonas tycker bara det är härligt och roligt alltihop!

Sen grillade vi över elden innan vi gick in och åt. Fast Maja och Alfred hade inte riktigt tid att äta. De ville hinna mysa, leka och spela lite piano innan Maja skulle hem.

Vi barnvakade alltså Maja, och hon tog hand om Alfred. Perfekt :-)

Idag fick Daniel sovmorgon så länge han ville. Vi steg upp strax innan fem som vanligt och hade massor av mystid på morgonen. Lång frukost, avbruten av dans, gos, bus och "diska i tvättbaljan". Vid åtta-tiden var Alfred lite sömnig och ville åka rygg. Solen hade precis gått upp så vi tog en lång promenad i skogen. Det var kyligt men torrt ute och väldigt vackert. Alfred myste och hummade på ryggen. Jag tog kort och sjöng litegrann. Dante sprang före och nosade.

Vid nio kom vi hem och jag försökte söva Alfred som inte somnat på ryggen och fortfarande var trött. Tjugo minuter senare kom Daniel ner och då gav vi upp. Istället hittade han på att vi skulle på utflykt (jaaaaa) och då kunde Alfred få sova i bilen. Vid tio var vi alla i bilen och hade mes oss både matsäck och ved. Vi skulle åka till Nävernäsan, ett brandtorn utanför Näsåker dit vi tänkt oss en gång tidigare. Den gången kom vi inte fram. Istället svängde vi av i Resele på en spontan upptäcksfärs. Vi hittade en halvdålig utkiksplats, klafsade i snö längs ett skoterspår och jag tog Dannes hand för första gången. Tillslut hamnade vi i en solig slänt i Myre. Om det kan ni läsa i arkivet på april 2014. Nu handlar det om idag, när vi faktiskt tog oss hela vägen fram.

Det är jag väldigt glad att vi gjorde för oj så fint det var! Inte bara ett torn som jag föreställt mig, utan ett naturreservat med vacker gammal skog och bra underhållen led.

Vägen till tornet var kort men fin, över en myr och förbi lavbehängda granar. Hela tiden skymtade vi målet ovanför trädtopparna.

Det första vi gjorde var såklart att gå upp! Alfred satt så nöjd på min rygg så jag klättrade helt enkelt upp tillsammans med honom. Trappan var brant, nästan som en rejäl stege. Redan på första avsatsen blev det tydligt att det här skulle bli något alldeles extra. Utsikt, höjd, lite kittlande äventyrslust. Jag älskar höjder och blev gladare ju högre upp jag kom. Bakom klättrade Daniel och ojade sig över höjden. Jag förstår honom, Nävernäsan är inget för den som har anlag för svindel!

18 meter högt och byggt 1939 om jag förstod det rätt. Utsikt över Oringsjön och skogarna mellan Näsåker och Grundtjärn. Jag var exakternad över att Alfred fick se den vackra utsikten och känna hur högt över marken vi var. Han verkade dock oberörd så jag vet inte riktigt om så små barn kan ta in perspektiven riktigt...

Han blev däremot upprymd över elden och maten. Banan och korv blev det. Vi satt nära elden och han skulle gärna ha velat sticka in handen för att känna på den.

Vi bråkade lite över den saken innan han gav sig. I jakt på andra roliga upptäckter bestämde han sig för att kika lite mer på utsikten från det dör tornet. Väldigt målmedvetet klättrade han upp i den branta trappan med Danne som livlina bakom. Några få steg. Sen hoppade vi än en gång in som förnuftiga glädjedödare.

Han fick mysa i knäet och fokusera på sin mat istället. Jag tänkte än en gång på hur glad jag är att få ge Alfred det här - skogen, elden, äta utomhus, bara vara i naturen.

Visserligen blev han kall och ledsen efter en stund, men då fick han mysa i sjalen igen, väl inpackad i dubbla overaller. Vi promenerade tillbaka genom lugnet. Tittade på utsikt. Tittade på Dante. Tittade på träd. Var väldigt nöjda.

Efter det kunde ju lördagen varit slut, men än var klockan inte ens tre och jag hade en till aktivitet på önskelistan. Några i vår kör deltog i en jubileumskonsert på Hullsta som jag ville lyssna på. Alfred fick hänga med dit också. Jag insåg visserligen att småbarn + 2 timmar stillasittande på konsert inte är en perfekt kombo, men samtidigt vet jag hur mycket Alfred tycler om att lyssn på musik. "Vi försöker, vi kan ju alltid gå om han stör" tänkte jag och packade ner napp och sjal.

Över en timme satt min fina pojke i sjalen på min mage. Han myste, borrade in huvudet mot mitt bröst, gungade till tonerna från kören och orkestern. Han klappade glatt med publiken och sök sen tillbaka ner i viloposition. Det var en av de mysigaste stunderna på hela veckan tror jag. Att bara få stå där, mitt i den levande musiken, och ha honom nära nära. Inte störde han inte. Jag såg några från publiken titta och le. Det fick de så gärna. I pausen sprang vi i trappor och han åt snittar med god aptit. Sen hängde han på ryggen under körens sista låt, innan vi smet lite tidigare. Då var jag så stolt så stolt över min gosiga unge.

Alfred är som ett litet kärl som vi får förmånen att fylla. Jag hoppas att jag kan ösa i så myclet kärlek, närhet, skog, musik och vänner att han slipper oroa sig för mycket för vad andra tycker. Jag hoppas att han vågar vara sig själv, både som barn och vuxen. Att han tar sig tid att lyssna och fråga men även berättar om sina tankar och känslor. Jag tror att skogen, musiken och närheten kan ta en människa långt. På så sätt har de här dagarna varit fantastiska :-).