sara.amsby.blogg.se

Den här veckan är det fullbokade kvällar. Träning i måndags, jobb igårkväll, kör idag, möte med byalaget imorgon. Tur att mina föräldrar är här nu och kan avlösa Danne, min hjälte som ställer upp så fint. Och att jag kan ta med Alfred på träning och möten om det inte blir för sent. I måndags satt han på min rygg i ösregnet medan gympa-gänget hårdtränar med stavar på österåsen. Superbra! Närhet, mys och träning samtidigt liksom :-) 

 

 

Idag har jag varit i skogen och blivit blöt mest hela dagen. Innan lunch träffade jag två markägare samt leta bra avlägg med vår produktionsledare. Tiden sprang iväg! På eftermiddagen hade jag mycket tid själv och i bilen. Då passade jag på att lyssna på två sommarprat och tänka en massa. Därför blir det här ett lite filosofiskt inlägg. 

 

 

Jag gick i skogen och hörde Fredrik Backman berätta om hur han, en helt vanlig, ganska tråkig och tjurig och bråkig person på något sätt lyckats skriva världsberömda romaner. Själv kände han sig varken fullärd eller intressant nog för att sommarprata men han ville försöka förmedla till barn och unga att drömmar kan uppnås även om man är alldeles vanlig, osäker, känslig och full av brister. Jag tänkte på mina skrivardrömmar, hur jag ville bli författare som barn, skriva böcker alla ville läsa. Fast inte såg jag mig som vanlig och tråkig... Inte ville jag sitta inomhus och umgås med mina fantasier hela dagarna. Inte heller skriva om och om och om igen. Nej, när Fredrik påstod att människor med för bra självförtroende fastnar eftersom de är alldeles för nöjda med sitt första utkast tänkte jag att - där är jag, och det är jag nöjd med. Det räcker ju om jag själv får ta del av mina fantasier, vad har kritiker och bokhandlare med del att göra? Nej de berättelserna kan få skutta runt bland trädstammarna i skogen och stanna kvar där när jag åker hem, eller kanske bli Godnattsagor till Alfred någon gång i framtiden. 

 

 

Så satte jag mig i bilen och lät Aron Andersson berätta om hur han som barn överlevde cancer, blev opererad och hamnade i rullstol, vann em och vm i friidrott och nu äventyrar trots sitt handikapp. "Vissa människor är ju fantastiska" tänkte jag i början av pratet, och alldeles på egen hand tillade min hjärna "undrar om jag är en av dem".  

 

Jo, precis så djupt rotad är min känsla av att duga och mer därtill att jag tror mig höra skillnad i världen bara av att vara jag. Här. I Västernorrland. För jag har ingen längtan efter äventyr. Inte kändisskap. Inte världsvid bekräftelse. Min känsla är att "om en vanlig människa kan nå fantastiska framgångar, så kan en fantastisk person behövas mitt i vardagen." Det låter såklart som att jag tror vissa om att vara förmer än andra Och räknar mig själv dit. Riktigt så illa är det inte. Jag ska försöka förklara. 

 

 

Det finns människor som Fredrik, som växer upp med känslan av att vara jobbiga, ivägen, annorlunda. De hamnar kanske på tråkiga jobb för att de förväntar sig det. Lever liv de inte trivs med. Därför är det Fredrik gör i sitt prat superviktigt - visa nya vägar! Sen finns det de som liksom Aron och mig växer upp i övertygelsen om att kunna bli vad som helst. I kärleksfulla familjer som peppar och stöttar, kramar och uppmuntrar. När man kan bli "vad som helst" är det lätt att ströva uppåt. Så gjorde Aron. Han kämpade sig genom cancer. Sen fortsatte han kampen. I idrotten vann han allt men var inte nöjd. Han tränade tills kroppen gick sönder. Då sökte han nya utmaningar. Berg, hav, faror och äventyr. Bragder ingen tidigare klarat. För känner man sig fantastisk måste man väl också bevisa att man är det - eller? 

 

 

Jag har tävlat och vunnit. Gått ut skolan med högsta betyg. Fått kompisar. Blivit lyckad. Jag tror jag kunde "blivit något stort". Jag är faktiskt övertygad om det - det ingår i min uppfostran. Jag blev något stort. Mamma! Jag kunde "gjort skillnad". Funderade på olika slags hjälparbetet, forskarinsatser, sätt att påverka. Jag gör skillnad. I varje samtal, varje möte, varje handling förändrar jag världen. Precis som du som sitter och läser. Jag går runt i Ådalens skogar, pratar med markägare, sätter snitselband, umgås med familjen, sjunger kör och engagerar mig i byalaget och hela tiden vet jag att det finns något som sprakar och gnistrar inuti.

 

 

Det gör mig inte till en fantastisk skogsinspektor. Inte alla till en otrolig sångare. Absolut inte till en ordentlig och ofelbar sekreterare i byalagets styrelse. Bara en fantastisk person!  Förstår ni skillnaden? 

 

 

Den känslan vill jag ge i arv till Alfred. Tryggheten. Gnistan. Ivern. Nyfikenheten på livet.

 

 

Övertygelsen om att just han kan förändra världen om han vill, utan att för den sakens skull sitta på Gud Faderns högra sida. Kanske är det från en städvagnen just han kommer göra sitt livs insats för en annan människa? Än så länge tror jag att både Daniel och jag gör ett ganska bra jobb på den fronten :-). 

 

 

Nu är det dags att sova med världens bästa unge i famnen. Godnatt :-)