sara.amsby.blogg.se

Herregud vilken stjärna jag har! Underbara lilla pojke. Alla som frågat hur jag orkar resa så långt ensam med barn. Jag reser inte "med barn". Jag reser med Alfred! Jag ställde klockan på 04:35 imorse. Alfred rörde sig inte när jag smög upp. I mörkret diskade jag och packade. Kvart i fem tände jag en lampa. Fortfarande sov Alfred. Tillslut klädde jag honom sovande och satte honom i sjalen. Där vaknade han sakta upp medan jag bäddade och packade ut oss. Vi lämnade tillbaka nycklarna och stod redo 2 min innan taxin skulle gå. Den kom nästan genast. Innan halv sex var vi på centralen, och vid gott mod. 50 minuter innan avgång. Perfekt! Vi hann äta frukost, springa rundor, åka rulltrappa upp ber upp ner upp ner. Titta på människor. Jag konstaterade att Stockholms central på inga sätt är barnanpassad. Inga barnstolar. Massor med trappsteg. Man måste hålla koll på väskor och barn och ficktjuvar och allt annat på samma gång. Bra att min snälla lillpojke lyssnar och inte springer iväg från mig! Drygt 3,5 timmes tågresa - men tiden flög iväg. Jag fick gosa med mys-trött pojke hela första timmen. Sen ringde vi morföräldrarna och därefter pappa. Efter en halvtimme med Pippi Långstrump ville Alfie ner i sjalen och där somnade han snabbt igen. Fram till tjugo över nio fick jag sitta i lugn och ro. Titta ut och titta på mobilen. Sen hann vi bara äta och byta blöja innan vi var framme. 

 

 

Efter att ha varit på resande fot i ett dygn fick Alfred precis så mycket fokus och lek som han förtjänade. Hemma hos mormor och morfar finns både fler och roligare leksaker än hos oss. Han gick omkring och bara gapade första stunden. Vi hade minst lika  roligt åt att betrakta honom :-)