Livs levande och närvarande döda
Idag är det allhelgona och jag tänker som vanligt på min mormor. Pratar med henne. Berättar om allt som har hänt. Fast, det vet hon förstås redan. Min mormor vet allt, det har hon alltid gjort och jag tror inte döden hindrar henne från att hålla koll på oss. Hon är så nära, så närvarande. Jag ser henne ofta i Alfred, och då tänker jag stt hon står bakom honom och håller honom om axlarna. Ler åt att vi inte kan se henne. Idag skulle vi egentligen ha tänt ljus för mormor på kyrkogården. Det brukar jag göra. Skriva ett kort som förra året och bränna det för att skicka det till himlen. Det får bli imorgon istället. Vi har haft fullt upp och inte hunnit med!
Vi vaknade sex imorse och jag kände mig trött och hade ont i magen. Bestämde mig för att fira helg ändå så jag och Alfred bakade scones. Det tyckte han var roligt! Gott också. Samtidigt gick solen upp över en strålande frostig morgon. Färgade himlen rosa, sen orange. När vi ätit, dansat lite och suttit på pottan klädde vi oss och gick ut. Plötsligt kändes allt bara bra!
Jag klädde Alfred varmt i overall, vinterskor, ullstrumpor på händerna och tjock mössa. Tog den korta sjalen runt halsen, kameran i handen, kopplet i fickan. Sen fick Alfred och Dante leda vägen.
Den gick förbi hönsen, till en traktor, förbi en husvagn. Jag undrar alltid om Alfred styr mig till ställen som han och pappa brukar besöka. Han verkar veta precis vad han vill. Bangade på traktorn. Gick in i skopan. När han försökte slicka på en lampa fick jag bära bort honom under protest. Det lär vi få göra många gånger i vinter!
När vi kom ut på bilvägen slängde jag upp Alfred på ryggen. Bylsigt och bökigt med alla kläder under sjalen men ändå praktiskt. Vi hade bara en liten bit att gå. Tillbaka till värmen och brasan igen. Mer scones och en till kopp kaffe.
Daniel hade vaknat och insett hur vackert det var ute. Nu ville han ut på utflykt, så när Alfred började bli trött och gnällig packade vi ner fika, kläder och kamera och gav oss av. Den här gången for vi till närmaste berget, bara någon kilometer bort.
Det är bra träning att gå med barn på ryggen. Ingen risk att frysa! Dante var stormförtjust, Danne och jag andades in lugnet men Alfred knölade lite. Efter en stund förstod vi varför. Huvudet föll mot min rygg och han sov gott efter att ha förlorat kampen mot tröttheten.
Det var fantastiskt vackert uppe på toppen! Jag undrar hur många Forsmo-bor som varit här, precis runt knuten? Troligtvis ganska få, och då med skoter vintertid. Sist vi gick upp var jag gravid och Alfred åkte tryggt i magen. Då var det vår. Nu var marken grön uppe på berget, men i dalen låg frosten vit. Effekten var magisk!
Vi tog en massa bilder såklart, och satte oss sen för att fika. Alfred sov vidare på ryggen och vi hann dricka flera koppar te och äta både dadlar och mera scones innan han ruskade på sig och slog upp ögonen.
Mera fika. Mer beundran av utsikten. Lite gos och bus. Sen var vi redo att gå tillbaka igen.
Den här gången fick Alfred sitta på Dannes rygg och jag bar den betydligt lättare ryggsäcken.
Vi trasslade oss genom skogen och fick till en riktigt bra genväg ner till bilen.
Resten av dagen var vi ganska trötta. Alfred kom ur sin sovrytm och blev busig och gnällig. Vi läste böcker, pysslade med tvätt och lekte i lekstugan. Myste i trikåsjalen, försökte söva i soffan. Gav upp försöken. Jag hade tänkt ta med honom till kyrkan, visa kyrkogården med alla ljusen, tända ett ljus, låta honom lyssna när vi sjöng. Istället åkte han och Danne på sovrunda medan jag sjöng i kyrkan med kören. Det var bra det också. Fina sånger och en mysig gudstjänst. Jag fick till och med sjunga försångare till psaltarpsalmen. Kyrkan var full med människor som mindes, sörjde sina närstående i himlen. Det är fint men lite sorgligt att se hur många som förlorat någon som står nära. Alla ledsna människor. Extra fint att få sjunga om ljus och tröst en sån här dag!
Imorgon är det fortfarande helg, tur det, och jag har dessutom sovmorgon. Bäst att jag släcker nu så att jag får riktigt många timmars sömn :-).