sara.amsby.blogg.se

Imorse klev jag inte upp 07:10. Nej jag kravlade mig ur sängen, lycklig över oväntad sovmorgon. Mindre lycklig över status träningsvärk. Haha igår var jag så NÖJD över hur bra loppet gick, hur lite jag tappat trots graviditet, förlossning och träningsbrist. Det var tydligen muskelminnet som agerade, helt ovetande om i vilket skick jag skulle vara dagen efter. Ändå var det värt det :-) Vi fick en härlig utflykt som vi inte skulle gett oss iväg på utan nummerlappen och alla var nöjda efteråt. De flesta bilderna är tagna av K-G med hans kamera. Tack tack för det :-)

 

Dagen började i lugn och ro hemma. Alfred kunde inte tro sin lycka när han vaknade till FYRA vuxna som alla tittade på honom. Han pysslade på i köket och var i sitt esse. Sen gick vi en promenad och lånade tillbaka vår sele så att farmor kunde bära på loppet. Hade redan hunnit sakna den lite 😉.

 

 

Vildhussenloppet är 12 eller 22 kilometer långt och avslutas vid döda fallen. Man börjar dock med att hämta nummerlapp i Ragunda... 

 

 

... och starten på 12 kilometern går från en fin hembygdsgård i något som hette Näset om jag inte minns fel. Vi var där 2 timmar innan start. Det kändes bra! 

 

 

 

Efter en stund kom dessutom en treårig flicka som gärna lekte med Alfred. "Jag tycker om alla och han tycker om mig" deklarerade hon stolt. Alfred fick gärna pussas och kramas. Gissa om han var nöjd!!! 

 

 

När klockan passerat ett började folk strömma till. Alfred kom upp i selen och vi hoppade lite medan vi hejade fram 22kilometerslöparna. 

 

 

Sen värmde jag upp och Alfie fick hänga på farmor en stund. Gullunge! 

 

14:15 sprang vi iväg. Jag valde att börja sist och ta det lugnt när alla andra rusade iväg. Kände av var mitt löpsteg var och såg till att springa avslappnat.

 

Efter en liten stund sprang jag ikapp och om utan större ansträngning. I den långa och tråkiga uppförsbacken passade jag på att prata med några andra och vi peppade varandra så gott vi kunde. Det återstod 5kilometer när vi äntligen svängde in i skogen igen och då hade mina ben stumnat betydligt. Varken mina skor eller muskler är anpassade för asfalt! Jag pinnade på ändå och roade mig med att skutta fram i vegetionen. Har nytta av skogsjobbet i terrängen. Snart var tröttheten inte så märkbar. Kilometrarna försvann snabbt tills bara två återstod. "Två kilometer är kort hur trött man än är" malde jag som ett mantra i huvudet. Det stämde inte. När 1km skylten äntligen dök upp ville en del av hjärnan gå. Då såg jag plötsligt Dannes blå tröja skymta mellan träden. "Jag ska se honom gå i mål" tänkte jag och ökade stegen lite till. Det gick en stund. Fram till trapporna. Där skrek jag "HEJA DANNE du orkar hela vägen" till en förvånad och trött pojkvän som trodde jag var långt bak och nu la i en extra växel sista biten. 

 

Han kom in på 1:08, jag sprang i mål en dryg minut senare. 7:e tjej av 20 blev jag, och han blev 8:e kille. Det var inte illa för två motionärer med väldigt få mil i benen :-). Dessutom hade jag njutit av minst 9 av de 12 kilometrarna. 

 

Idag har vi pysslat i trädgården mest hela dagen. Sol och värme och lagom arbete har mjukat upp musklerna. Alfie ville vara med på allt hela tiden och jag fick tillslut sätta honom i sjalen där han efter protest somnade och sov 30-45 minuter. Då var klockan halv tre. Han slocknade snabbt på kvällen sen, efter en hel dag utomhus!