Små och stora katastrofer
Det här började som en helt vanlig onsdag.
Hemmakontor med effektivt arbete varvat med välkommet finbesök...
... till kyrkis vid tio. Pojkarna cyklade och jag och Dante såg avundsjukt på innan vi hoppade in i en varm, illaluktande bil. Funderade lite på om vi också kunde cykla men kom fram till att de var slöseri med arbetstid.
Killarna kom fram först ändå. Snabba som vinden!
På kyrkis var det som vanligt lek, bus och mys. Alfred överföll Loui med pussar, exalterad över att träffas igen. Loui var inte helt nöjd med arrangemanget. Jag har så smått börjat träna lite med dockan och Dante på att klappa och pussa snällt och försiktigt. Vill ju inte att han ska skrämma andra barn bara för att han vill vara så nära!
Så plötsligt, mitt i allt mysigt lekande, blev det krasch och pang och bom och GAPSKRATT. Jag skulle nämligen lite smidigt rädda en kaffekopp från nyfiken barnhand, satte mig på kanten på soffan igen men MISSADE SOFFAN och damp i golvet. Kaffe överallt. Loui blev rädd
och började gråta. Allt stannade upp. Jag kunde bara skratta. KLANT!
Därefter fortsatte dagen sitt makliga tempo. Kontorsdag. Telefonsamtal. Kartor och administration. En promenad i solskenet.
Inte förrän fyra kom jag hem (sent för att vara mitt jobb just nu, vet att jag är bortskämd). Då hade Alfred nyss vaknat efter en dryg timmes sovning.
Väl hemma ville jag bara utomhus. Grilla mat. Äta ute. Pyssla och leka i trädgården. Kom dock hem till nästan färdig middag och kunde nöjt sätta mig vid dukat bord efter lite lek och amning med bästa finpojken. Gick bra det också! Sen gick vi ut och målade lite medan Danne cyklade.
Dante var skälig och jag började bli trött så vid sextiden bestämde jag mig för att gå en promenad. Hade skrivit till Mika och sagt att jag inte kom till kören så hade en lugn kväll framför mig. Trodde jag! Vi genade genom skogen och tittade på träd och grenar. Alfred fick känna och peka ut riktningen. Plötsligt såg jag lågor och rök. Brinner det? Slog in 112 på telefonen men såg en människa vid elden så väntade med att ringa. Kanske brände de gräs? Började springa ändå, med Alfie i selen. Kommer fram och ser grannarna kasta ut vatten med hinkar, var det under kontroll trots höga lågor?
- Får det bra?
- Nej, det brinner!
Då satte systemet igenom. Meddelade att jag skulle hämta hjälp och fler hinkar. Grannarna satt och mekade med bilen utan att ha insett vad som hände.
- Det brinner, hämta hinkar och vatten och hjälp till, meddelade jag så tydligt jag kunde.
Fick skynda på dem lite och fortsätta efter fler grannar. Sprang gatan ut till huset bredvid oss där jag visste att grannarna grillade. De kom snabbt på benen och sprang efter hinkar.
- Hur många barn kan du hantera? Frågade Susanne snabbt.
- Alla! sa jag och de sprang iväg medan jag tröstade, lugnade och höll skaran kvar på våra gårdar.
En liten stund senare kom brandkåren och strax därefter även Danne. Tre bilar tittade jag och småbarnen på. De lyckades släcka elden innan den spred sig till något boningshus eller till skogen. Då hade det bara brunnit i kanske 15 minuter. Det var tur att de var så snabba med tanke på torkan, värmen och blåsten! Tur också att det blåste bort från husen.
Dramatik blev det, på kvällskvisten. Nu hoppas vi att släckningen är noggrant utförd. Vi har alla fått en väckarklocka. elden startade i en grill-ring med glöd (eller någonting) som hoppade utanför och tog fyr. Det kunde lika gärna vara vi om Danne inte hade middagen på gång när jag kom hem. Eller grannarna som satt vid sin grillplats hela eftermiddagen. Ingen mer eldning förrän det har regnat nu!