Det går att läsa och läsa och läsa om vad barn brukar lära sig i olika åldrar men om man ska hänga med i verkligheten gäller det att hålla ögonen öppna och ABSOLUT INTE BLINKA. Gud så fort allt går! För bara några dagar sedan sa jag till mamma att "nu kan han gå litegrann om jag håller en hand och han håller andra i mitt byxben, men han hade absolut inte kunnat hålla balansen själv ens om han ville." Idag stod han och vinglade i säkert 6-7 sekunder helt utan stöd :-o. Står dessutom ofta på huk med en hand i och leksak i andra och ser ut som om han när som hest tänker resa sig och gå därifrån. Fast det gör han förstås inte, han kryper iväg i racer-fart istället :-).
Här hänger jag på min lära-gå-vagn, men vem är det som kör?
Det är så mycket som fallit på plats nu, lite smygande så att vi plötsligt bara inser "nu kan han det också". Häromdagen satt han med sin pipmugg i handen och drack vatten som om han aldrig gjort annat. "Hur länge har han gjort det här?" undrade jag och kliade mig (mentalt) i skallen. Det var uppenbarligen inte första gången, men när...? Någon dag senare stod han i kylskåpet och botaniserade (ja han brukar göra det och på så sätt är han sysselsatt medan jag förbereder någon måltid) och hittade en flaska bröstmjölk i lagom höjd. BINGO verkade han tänka. Lyfte ner den från hyllan i fönstret, höll den i båda händerna och drack. Låt bilden av två föräldrar med gapande munnar poppa upp i huvudet. För vi blev lika chockade, och stolta, och förbryllade båda två. Är inte det där vår bebis? Som går och hämtar egen mat i kylen... hmmm.
Ljud övas det mycket på här hemma. Mamamamama och papapapa är än så länge de vanligaste ljuden, eller Mamma och Pappa helt enkelt, men allt fler ord smyger sig in (som rena ljudlekar förstås men ändå). Alfred härmar det mesta men allra helst ord som liknar "pappa". Lampa (hlamp eller pa eller hlamp-nnn) börjar han bli duktig på och frågar vi efter lampan så tittar han oftast mot taket. Härom kvällen när vi läste Alfons Åberg så stod det om en "gammal fin lampa" i boken. HLAMP härmade Alfred då lyckligt och gjorde såklart sin gamla mamma väldigt stolt! Upp (aupp), AppApp (app app) (min version av nej eller aja baja), trappa (appa) och napp (app eller bapp) är andra ord han säger ofta. Några gånger har jag hört honom säga Alfred (Affe eller Afed) och DaDa eller VoVo brukar kunna syfta på Dante. Idag när vi träffade familjen Lindblads på Jan Gullik härmade han även hopp (aupp) och gjorde sedan precis det i flera timmar. Tur man har så uthålliga barnvakter ;-). Det var för övrigt i backen, iförd sina vinterkängor, han gjorde sitt hittills längsta stå-lull också.
Aupp aupp högt upp i luften!
Det här inlägget skulle kunna bli hur långt som helst inser jag. Jag kunde beskriva hur Alfred pussar och kramar mig och Danne men också gosedjur, kompisar och ibland bilder på barn. Hur han håller saker med pincettgrepp och är så himla fingerfärdig. Hur han somnar allt snabbare och bättre i egen säng. Hur han kissar på pottan vid nästan varje försök och bajsar de flesta morgnar. Hur han hjälper till att sätta på tröjan och hur han matar mig med sin mat. Det händer saker på alla plan helt enkelt! Det enda jag tränar med honom utan större framgång är att vinka (det går när han är på humör), klappa händer (har han inte greppat alls) och äta (not so interested, fram med bröstet morsan). Men det är ingen brådska. Verkligen ingen brådska! Mamman hinner inte med.
