Idag har vi haft en lugn hemmadag med promenader, lek och pyssel. Vi har ätit mycket och promenerat mellan måltiderna. Efter lunch hälsade vi på min pappa på jobbet och han visade Alfred alla snickarredskap han inrett sitt poliskontor med.
Därefter lekte min mamma och Alfred på golvet medan jag fick dra mig undan och fixa med vad jag ville. Ibland hörde jag Alfie jollra "MAMAMMAMA" och då kunde jag ropa "Alfiiiie, var är min Alfred" och så letade vi upp varandra och pussades en stund, ammade lite, laddade närhet. En viktig sak nu inför jobbstarten är att få träna på att vara ifrån Alfred, i liten skala. Den här gången har Alfie varit trygg med mina föräldrar från dag ett. Därför har jag tagit ett litet steg tillbaka och låtit dem umgås maximalt. Ofta funnits i bakgrunden och njutit av att kunna titta på med en kopp kaffe och en tidning (i lugn och ro!) men även tagit chansen att bada, springa och fixa bilder så ofta det passar. Den första kvarten "på egen hand" kretsar tankarna mest kring Alfred. Jag lyssnar efter hans ljud, är vaksam på hans humör, känner in hans sinnesstämning trots att han är trygg med mormor och morfar. Tänker på honom om han inte är nära. Efter en stund snurrar tankarna dock visare. Sträcker sig mot framtida projekt eller tillbaka bland minnena. Kanske in i en talbok. Jag landar i något jag sällan upplever numera. Känslan av att bara vara jag. Sara. Med mina känslor och drömmar, intressen och mål. Så skönt det är ibland. Jag tänkte på det under dagens löprunda. Att det där med att återvända till jobbet också innebär att landa i mig själv igen, det av mig som inte är en mammaroll. Det är nyttigt det också!
Symbiosen mellan mamma och barn är så stark! Jag hade aldrig kunnat föreställa mig omvälvningen innan jag upplevt den. Numera tänker jag oftast "vi" snarare än "jag". Med Alfred intill kroppen känner jag mig hel och stark, varm och lugn.
När han ammar slappnar hela min kropp av och behovet är vårt snarare än hans. Jag tänker "jag och Alfred" när jag planerar aktiviteter och känner mig halv utan honom innan jag hittar tillbaka till den gamla Sara. När löprundan är slut känner jag först att jag gärna är ensam lite till, men så snart min älskade lille solstråle kommer inom synhåll uppslukas jag av honom. Hans känslor vävs samman med mina. Hans behov och önskemål är det enda som betyder något.
Jag kan inte låta bli att pussas och kramas. Han är min värld precis som jag är hans. Jag förväntar mig att behovet av att ladda upp med bärande, närkontakt och samsovning kommer vara stort efter en lång jobbdag och föreställer mig många mysiga promenader både på och efter arbetstid framöver.
En sådan promenad blev förevigad häromdagen. De fina bilderna är från när Alfred och jag hälsade på Rebecka, Marcus och Eliot i Landskrona. Rebecka är en gymnasiekompis som blivit min närmsta vän trots att vi bor 100 mil ifrån varandra. Hon är en duktig fotograf (som bland annat tog våra gravidfoton) så därför passade jag på att be henne ta lite fina bär-bilder när vi promenerade längs havet. Resultatet blev fantastiskt :-).
Hela dagen var väldigt lyckad! Alfred och lille Eliot bekantade sig lite mer med varandra. Sist vi träffades var de en dryg månad yngre, vilket märks mer på Eliot än på Alfred. Eliot är nämligen drygt 5 månader nu och har precis börjat sitta stadigt. Han är dock en ivrig liten krabat som helst står upp och går på benen och han tittade intresserat på min krypande storpojke. Alfred ville i sin tur helst ha närkontakt med sin kompis så jag fick avstyra ivriga händer och flertalet pussattacker innan han övergick till att upptäcka omgivningarna istället. Nästa gång de ses kommer de vara ännu rörligare och förhoppningsvis kunna leka lite tillsammans.
Idag lekte Alfred med mamma och pappas grannar vars barn är 7år, 4år och drygt 9 månader gamla. Om Alfie ibland känns som en ligist med lille Eliot som fortfarande är lite ömtålig så är han ett under av snällhet och ömhet bland äldre barn. Det blev många pussar och kramar. Mycket hopp och skratt. Många leksaker som undersöktes och en hel del krypande, klättrade, kännande och härmande. Ingen blev ledsen. Ingen gjorde sig illa. Alla verkade ha roligt. Jag blir så glad när jag ser Alfie tillsammans med andra barn!
Nu sover han än en gång i resesängen. Kring bäddsoffan har jag bullar upp med kuddar "om utifall att" det blir samsovning med utbrytningsförsök igen. Igår sov han två timmar själv men en hel natt i egen säng vet jag inte ens om jag vill ha än på ett tag. Klockan är inte ens nio men jag tror att jag lägger mig nu jag också. Så snart inlägget är klart. Godnatt godnatt :-)
Du skriver så fint om er relation! Det är nästan så jag blir nojig att jag är en dålig mamma, för jag o Albin är inte i symbios. Vi är två mer självständiga individer. Men så ser jag på Albins leende, eller just nu har han faktiskt somnat vid mitt bröst, o jag påminner mig om att alla är olika! Fint att läsa dina texter hursomhelst!