sara.amsby.blogg.se

Nu när vi haft två trötta dagar då nästan ingenting hänt. Dagar när vi skrotat runt här hemma. Låtit Alfred återupptäcka leksakerna. Vilat. Burit. Ammat. 

 

Vi kom hem från fjällen med många fina bilder, men tyvärr också med ett ovälkommet gäng baciller. Igår somnade Alfred med feber efter en dag då både han och vi varit gnälliga och bara velat sova. Det gjorde dock att natten äntligen blev lugn och vilsam. Vi sov tungt och Alfred vaknade pigg och feberfri.

 

Idag har vi fortsatt göra så lite som möjligt. Aningen piggare och på lite bättre humör. Dagen har segat sig fram. Blivit evighetslång. Tråkig faktiskt. Så himla nyttigt! 

 

 

Nytligt är det också för mina pojkar att få vara så mycket tillsammans. Just nu är mamamamama och Papapapa ungefär lika förekommande här hemma. Alfred har full koll på vad pappa gör. Kryper bort och vill mysa. Somnar äntligen gott i pappas famn och har kunnat sova hos honom i flera timmar på natten. 

 

 

Han äter mer och mer av det Danne lagar till också och blir därmed aningen mindre beroende av brösten.

 

 

Fast sen kommer han förstås krypande till Mamma och vill upp i knäet. Tanka lite energi. Sutta en stund. Bäras nära. Under de långa lugna dagarna har vi hunnit med lång tid i sele, sjal och famn. De stunderna älskar vi båda. 

 

 

Jag älskar även att lägga mitt fina pyre. Att potta, borsta tänder och sätta på pyjamas. Läsa en saga medan han ammar. Mysa med sovande bebis i famnen. Blogga en stund när han sover. Lägga över i spjälsängen och sitta med hans huvud mot min mage, hans hand mot min hud ända tills det känns lagom att smyga iväg för att äta kvällsfika. Jag har inte bråttom. Nattar gärna flera timmar. Det finns inget jag hellre ägnar kvällarna åt just nu!