Ockupant på väg hem
Nu sitter jag på en buss. Utan barn. Jag har varit i Sundsvall. Utan barn! Jag har nämligen sprungit vårruset. Det finns fina bilder i min kamera. Snart kommer jag ha en liten sticka för att lägga in dem i telefonen men nu får det räcka med dåliga mobilbilder.
Det har varit trevligt. Väldigt mycket folk. Massor med ockupanter som demonstrerar för Sollefteå sjukhus (vi bland annat) i rosa stork-tröjor. Onödigt mycket annat folk för att det skulle gå att springa avslappnat. Runt sjukhusområdet på asfaltvägar gick loppet, men kilometrarna bara rusade förbi. Gott sällskap hade jag nämligen och vi både pratade och flåsade tillsammans. Laget splittrades snabbt och jag sprang först lugnt med Jennifer och Sara, därefter lite snabbare med Sanna och Magda. I målet möttes vi av Vickan dom försvann iväg redan i starten.
Efter en trevlig men något picknick och något huttrande varv på området hittade vi till bussen som redan var fylld med ockupanter.
Nu skulle jag helst varit hemma med en fingerknäppning. Fyllda bröst, tunga ögonlock, längtar efter min pojke!