Jag tror på dig Alfred =)
Vi har en bokhylla full med barnböcker här hemma. Nästan varje gång jag är på loppis hittar jag ett gäng fina bilderböcker i toppskick för lite och ingenting. Jag fyller på med bunt efter bunt. Läser en bok varje kväll. Njuter själv. Ser Alfred slumra och somna till min röst. Sakta men säkert har han gått från att bara lyssna till att bli mer intresserad av vad jag egentligen håller på med. Han vrider på boken. Pekar på bilder. Vill se framsida och baksida. Upprepar ord han känner igen. Ikväll var det första gången han själv hämtade en bok. Jag hade redan valt en och låg i sängen medan han pysslade omkring på golvet. Så ser jag hur han tar en bok, håller den högt i ena handen och stolt som en tupp traskar fram till sängen. Självklart läste vi "Ibland kommer julen om natten" ikväll! Han var med och tittade noga. Somnade så fort sagan var slut. Det värmde så gott i mitt hjärta! Jag tror på läsning =). Tror att det skapar trygghet, välmående och fantasi. Att det bidrar till anknytningen. Att det ger honom ett språk. En trygghet. Ett större perspektiv. Kanske inte allt på en gång men vi har förhoppningsvis många års läsning på oss!
Här är några andra saker som jag tror på i barnuppfostran och som den här dagen varit fullproppad av:
Jag tror att barn som är utomhus blir friska, kreativa och harmoniska. Idag har det varit perfekt väder. Varmt och lite mulet. Vi började dagen med en riktigt lång promenad. Fortsatte med att sätta potatis i landet. Alfred plockade potatisarna i hinken och stoppade ner dem i jorden. På fjärde potatisen insåg han att han blev av med allihopa. Då blev han arg och ledsen. Därefter fick han gnaga lite på en, undersöka den, rulla den i gräset, slå på den med en pinne osv. medan jag satte resten. Det skötte han exemplariskt! Råkade äta lite jord också... Sen lekte vi sandlådan, jag grillade utomhus, vi åt lunch utomhus och på eftermiddagen blev det en del gjort i trädgården. Alfred traskar runt på gräset, plockar, undersöker och leker med Dante. Kommer för att kramas, pussas, amma, prata men fortsätter sen med sitt. Kreativ och harmonisk helt enkelt!
Alla bilder är återblickar för jag tog inga idag
Jag tror på att amma så länge mamman och barnet kan, vill och mår bra av det. Amning som funkar är fantastiskt mysigt. Sprider en massa må-bra-hormoner. Det är ett sätt för oss att landa, mysa, vila och kommunicera. Ett hemligt du-och-jag-alfred som ingen annan kan ta del av. Jag är säker på att mammor som inte ammar hittar andra sätt att få sin kontakt på, men vi kan amma, vill amma och kommer förhoppningsvis göra det länge till. Idag har Alfred ätit i gräset, på coop, i bilen (stillastående på parkering), i köket, i fotöljen, i sjalen, i badkaret och slutligen i sängen för att somna.
Jag tror, nej jag vet, att vi mår bra att närhet. Att jag och Alfred knarkar oxytocin när jag bär honom intill mig. Att det ofta är enda sättet, utom kvällsamning, han på riktigt kan slappna av när han är med mig. Alfred 11 månader är full av energi, nyfikenhet, spralliga ben och upptäckarlust. Sara 28 år är full av energi, nyfikenhet, driv och framåtanda. Resultatet = väldigt vaken bebis. Imorse fick jag sovmorgon och kom upp till sömnig bebis. Vi gosade i sjalen medan jag åt frukost. "Nu somnar han snart" sa mamma när vi facetajmade med Alfie i ett höftknyt. En kvart senare insåg jag att han kämpade på. Jag sätter mig väl i soffan då, det funkar ju för Danne. En kvart senare försökte jag hålla fast en slingrande ål vid mitt bröst. Jag går väl en låååång promenad med Alfred på ryggen. En kvart senare sov han. Jag promenerade i över en timme. Han vaknade när jag förberett tre rader i potatislandet. Perfekt!
Första bärandet, i ett örngott 1 dag gammal
Första fjällvandringen, trygg i ergon med spädbarnsinlägg.
Jag tror att en närvarande förälder blir bra på att läsa barnets signaler och hjälpa barnet förstå sina behov. Det kan handla om att lära barnet när det är trött, hungrigt, ledset, argt eller rädd. Känslor som bara dyker upp och är både starka och obegripliga tills någon satt ord på dem. Många vuxna har nog inte lärt känna sina känslor fullt ut och vi svenskar är bra på att trycka undan till exempel ledsenhet, sorg och ilska som "äsch det där är inget att bry sig om". Jag vill hellre hjälpa Alfred förstå vad han behöver så tidigt som möjligt. Det innebär att vi måste lära oss hans behov först. Det är inte förrän nu Alfred börjar visa tydliga tecken på hunger. Hittills har han ammat sig lagom mätt dagen igenom. Nu räcker inte bröstmjölken och tålamodet är för kort för långa amningsstunder. Därför blir han hungrig. Gnällig. Rastlös. Vi misstolkar det ibland som trötthet, tandsprickning, närhetsbehov. Vi lär oss så sakta! Detsamma gäller för kiss-och-bajsnödighet. När jag var mammaledig kom Alfred och jag långt i pottningen. Länge hamnade nästan inget bajs i blöjan och han kissade pottan både morgon och kväll. Nu är det nya rutiner för hela familjen och en mer otålig kille att potta. Det har alltså gått lite bakåt. Ingen fara, men nu tänkte vi utnyttja sommaren till att gå lite längre. När jag är hemma (åtminstone) får Alfred vara nakenfis så länge det är varmt nog. Inne och ute. Pottan ska stå framme och han får sitta där när vi ser att det kommer kiss, när han visar tecken på kiss eller bajs, när han hämtar pottan själv och efter mat, sjalning, sovning eller andra bra tillfällen. Förhoppningsvis kommer vi snart ha upptäckt när det behövs och med lite tur är han blöjfri inom något år iaf =).
Plutt på pottan i februari
Mest av allt tror jag dock på att låta ett barn växa upp i en miljö med skratt, bus och vuxna som mår bra. Jag är så glad att vi har hittat vårt lilla paradis på jorden. Det fina, snälla huset med den stora trädgården. Området med snälla vuxna som hejar glatt på både mig, Dante och Alfred på promenaden. Grannar som kommer förbi för att prata och dricka kaffe och som kan hjälpa till när det behövs. En hund att gosa och busa med. Två föräldrar som älskar varandra och hittar på roliga saker både på hemmaplan och på utflykter. Vuxna som kan leka för sin egen skull eller bara sitta och titta på sitt barn. Ett barn mår bra när föräldrarna mår bra. Det kanske inte är svårare än så!
Lille vän så du vuxit. En gång, för bara ett år sedan, var du liten nog att rymmas i min mage.
En gång, för bara elva månader sedan, var du som en docka i min famn.
En gång, för bara nio månader sedan, var jag stolt över att du låg så fint på mage.
En gång, i början på året, längtade du efter att få gå.
Nu traskar du fram hemma. Leker och undersöker. Härmar och jollrar. Pekar och bestämmer. Majsen vill jag ha. Nu vill jag ha dricka. Köttbulle! Äter själv med säkra fingrar. Du blir bara större. Fortsätt så!