sara.amsby.blogg.se

 

Fast ärligt talat var det inte så väldigt roligt just igår. Varför inte? Ja det har ni inte fått veta än, för jag avslutade en fullkomligt hopplös dag med att somna under läggningen och inte vakna förrän sex imorse. Det bästa jag gjorde den dagen faktiskt! 

 

Jag inledde nämligen med att äta frukost med vaccinerings-sjuk och gnällig bebis, varpå jag lite stressat rafsade ihop jobbväskan och smög iväg till jobbet senare än jag tänkt. Utan att ha andats medicin (det kan jag göra på jobbet) och med bara en skål flingor i magen (hann inte mer). 

Kvar hemma stod nebulisatorn, plånboken låg i hallen, privata mobilen hade jag lämnat och matlådan tyckte jag att Danne kunde få. Ett paket låg i väskan redo att skickas. Först när jag satt på kontoret och skulle betala portot insåg jag att jag inte hade varken kort eller pengar. Inget bank-id. Ingen swish. Ingen bankdosa. Att jag inte kunde handla mat på vägen till markägarmöte, inte skulle få andas medicin och att jag inte hann hem för att lösa problemet. Det går så ibland. 

 

 

Så där gick jag alltså, i den vackra skogen med solen över huvudet. Magen var tom. Luftrören väste och pep. Benen var tunga. Att-göra-listan lång inför semestern. Två punkter bockade jag av. Sen åkte jag hem, åt mat, andades medicin och jobbade hemifrån en stund. 

 

 

Under tiden var min underbara familj i Sundsvall. Daniel och Alfred har blivit värsta bästa teamet vid det här laget. Alfie vill busa och gosa med pappa mest hela tiden och det är underbart att se! Nu när jag behöver jobba lite extra och samtidigt ta hand om astma-kroppen så är det så himla viktigt att det fungerar bra runtomkring.

 

Idag har vi lyckats mycket bättre med balansen. Jag hade ju för det första sovit i tio timmar. Fick med mig allt jag behövde till jobbet och andades i lugn och ro medicin på kontoret. Åt mat i parken i Sollefteå. Kom hem till två sötnosar som gymmade tillsammans. Daniel är duktig på att se till att få den träning han behöver och jag har varit lite avundsjuk på honom eftersom jag inte har klarat att prioritera det på senare tiden. Det har varit jobb och Alfred och astma och annat som kommit ivägen. Ändå vet jag ju hur skönt det är att träna! Så efter middagen gick vi alla ner på Forsmo-gymmet och hade lite kvalitetstid bland vikter och maskiner. Himla bra :-). 

 

 

När vi promenerade tillbaka genom grönskan hade känslan av helg och sommar lagt sig ovanpå bråkande luftrör och jobb-listor. Alfred vred sig i sjalen och bet i brösten men det gjorde ingenting. Det kändes bra ändå! 

 

 

Nu ligger jag och chattar med en tjej jag fick kontakt med på en astma-grupp på Facebook. Hon är mitt uppe i det hopplösa, ångestladdade tillståndet där ett anfall blivit kroniskt och livet känns tungt och jobbigt. Jag tänker tillbaka på alla åren då jag upplevt häftiga resor, roliga utflykter, spännande tävlingar och umgänge med kompisar genom en hinna av tung andning. Andas in, andas ut, sila luften genom trånga trånga kanaler. Skratta - anfall. Springa - anfall. Bada - anfall. Skammen över att aldrig bli frisk trots läkarens ordinationer. Kluvenheten - prata om att jag mådde dåligt och stjäla uppmärksamhet eller hålla det inne och fokusera på det som är bra? Vad är hönan och vad är ägget - får jag ångest av astman eller astma av ångest? Jag trängde undan och trängde undan och tyckte sen att det var konstigt att jag fick jobbigt att äta, mådde psykiskt dåligt, jag som hade allt. Eller? 

 

 

Herregud, nu när jag oftast är frisk märker jag hur mycket hela tillvaron påverkas av ett astmaanfall. Hur jag mår illa, tappar aptiten, blir trött och rastlös, sårbar och ledsen. Andningen är så himla viktig! Känslan av att ha kontroll, ha rätt till sina känslor och få gehör för sina svårigheter är kanske ännu viktigare. Nu har jag möjlighet att påverka min sjukdom med inhalator och kortison. Förhoppningsvis kan jag hjälpa någon mer genom att lyssna, berätta och ge råd! 

Det här inlägget har svängt lite fram och tillbaka. Tror mest att jag vill säga stt jag är så tacksam över vad jag har just nu. Tacksam över att jag fått hjälp och mediciner. Tacksam över min familj och mitt hus och den fina trakten jag bor i. Nu har jag en lång helg på mig att njuta med go-killarna innan de får smita ut på egen hand igen ;-).