Ett stort litet barn

Så var denna trötta ledighet till ända. Konstigt nog känns det ganska skönt. Jag har en vecka kvar innan semestern och många saker kvar att ta tag i. Roliga saker faktiskt! Tre markägarmöten och en massa traktplanering. För mycket såklart, det inser jag, men ju mer jag hinner desto bättre! Resten får jag ta tids nog. Pojkarna verkar glada åt att få vara ensamma igen och Danne är övertygan om att Alfred sover mer när jag inte är hemma. Allt kan man inte som mamma ;-).
 
 
Jag har under helgen fyllt på närhetskontot till bredden. Hängt med Alfred så mycket jag kunnat. Stundvis haft en mammig och lite ledsen pojke omkring benen. Burit tills det blivit för varmt. Ammat tills brösten hängt som tomma påsar. Tittat. Busat. Lekt. Skällt och bannat. Jo för han testar både oss och gränserna numera. Gosat och tröstat.
 
 
Den här helgen har Alfred bara sovit i bil eller säng. Därför har vi legat mycket tillsammans, läst och vilat. Väldigt skönt! Däremellan har det blivit lite små utflykter och lek i trädgården. Det är verkligen full fart så länge Alfred har fötterna på marken! 
 
 
Han har blivit så STOR! Så stor och mogen och vacker. Min pojke.
 
 
Jag har haft mycket tid att fundera och läsa och har tänkt mycket på den här tiden förra året. På mjölkstockning och ledsen spädis. På trötta amningar i soffan, precis som nu fast med bröst så stora och en mun så liten att det knappt verkar möjligt. På frustrationen när vi inte kunde trösta och det märkliga i att spendera all sin tid, energi och kärlek på en person man inte känner än.
 
 
Nu känner vi honom. Den bästa personen jag träffat. Rolig, varm, klok, viljestark. Bästa Alfred!