Samtidigt i Ådalen
Tänk om sjukhuset aldrig varit hotat. Tänk om första demonstrationen fått gehör. Tänk om något av de goda förslagen till alternativ drift av sjukhuset hade antagits. Då skulle Ådalen inte förenats på sjukhuset nu. Sollefteås namn skulle inte flugit över halva världen. Vi skulle inte länkats ihop med människor från Dorotea, Piteå, Kiruna, Stockholm, Göteborg, Malmö, Tyskland och en massa andra platser där missnöjet sjuder. Tänk om vi inte skulle ockuperat sjukhuset. Då skulle vi på sätt och vis gå miste om en häftig upplevelse.
Aldrig kunde jag ana att det här skulle ta så stora proportioner! När jag flyttade till Sollefteå fångades jag snabbt av värmen, vänligheten, driftigheten och engagemanget hos människorna här. Det är just den Ådals-andan som nu pumpar ut från det sjukhus som blivit Sollefteås hjärta. Strömmar tillbaka in i sjukhusentren igen. Ockupationen är fredlig och ordentlig men samtidigt kraftfull och omöjlig att missa. Två riksdagspolitiker har kommit och visat sitt stöd. Igår spelade Per Herrey en egenskriven låt och ockuperade hela natten. En dokumentärfilm håller på att göras. Dockan Gudrun Svea Ådalia är just nu på besök i Tyskland och sprider publicitet för projektet. Det har skapats hemsida, scheman, styrelse och system, tröjor, pins, mössor och armband. Genomslagskraften och uppfinningsrikedomen imponerar!
Ändå hände det inatt någonting som överskuggar all genomtänkt lobby-verksamhet. Det som politikerna blundat för. Elefanten i rummet. Inatt föddes ett barn i bilen mellan Sollefteå och Ö-vik. Ambulansen hann inte fram. Allt gick bra men föräldrarna fick inte den fantastiska födsel de borde fått uppleva. De har därefter gjort ett enormt arbete med att synas och berätta sin historia. 22 dagar tog det från stängning till bilfödsel. Hur många kan man vänta sig innan beslutet slås upp?
Älskade barn, jag är glad att du föddes i trygghet och harmoni
Vi har inte ockuperat på ett par veckor på grund av förkylningen men idag åkte vi förbi sjukhuset med täcke till folk som kommer ända från Stockholm för att ställa upp. Nästa vecka tar vi ett pass igen. I sommar springer vi Vårruset med sjukhus-hjärtat på bröstet! Bidrar med det lilla vi mäktar med och beundrar de som hittar på de stora idéerna. Delar på Facebook. Sprider ordet. Alla drar sitt strå till stacken.
Jag är ändå tacksam över att få delta i denna lektion i samhällskunskap. Vi lever just nu mitt i en demokratisk process. Vi vet inte hur det kommer sluta. Inte när kampen når sitt mål. Vi vet bara vad vi vill, vad vi behöver, för att kunna leva våra liv i trygghet här i Ådalen. Vi vet bara att politikerna vi valt tagit ett felaktigt beslut, på dåligt förankrade grunder, rakt emot sina egna vallöften. Vi vet att vi använt vår rösträtt men blivit svikna. Vi vet att Sverige tillåter sina medborgare att demonstrera. Vi vet att vi demonstrerat och demonstrerat, manifesterat och höjt rösten gång på gång utan att majoritetens vilja fått råda. Vi vet att vi lever i en demokrati. Det är vi som är Demos - folket. Det är nu vi kräver vår rätt att påverka! Vi ger oss aldrig :-).
