Not the worrying kind
Kan man klättra in här?
Jag trodde att den där akuta oron kanske skulle vakna när vårt lilla liv gjorde entré i världen. Så blev det inte. Vår knatte får äta äpple och gurka med skal och bolla runt bitarna i munnen medan jag sitter på lagom avstånd för att banka rygg om det behövs. Är väl medveten om att en bit kan hamna fel men känner mig inte ängslig. Han lär sig ju för var gång hur han hanterar maten! Han får också krypa runt och klättra på lite av varje. Jag finns oftast ett eller ett par steg bort. Ibland precis bakom ryggen när han bestiger trappan eller en extra svår möbel. Det händer att han ramlar. Ibland hinner jag inte fånga. Han gråter en stund. Det enda jag känner är att "sånt händer, att trilla är också en del av livet".
Idag är Alfred kapten blåögda på mer än ett sätt. Han skulle bara klättra upp på spjälsängen som agerar grind framför kaminen. Den är inte riktigt gjord för dylika äventyr utan välte över honom och gav honom en vacker blåtira. Den har han under dagen burit med glatt mod. Jag hade under några minuter efter fallet lite extra hög beredskap men återgick sedan till att hålla den krypande upptäckaren i ögonvrån och försiktigt förenkla eller avstyra de allra vådligaste uppdragen. Inget hjärta i halsgropen i onödan.
Sekunder innan fallet, diskussion kring lägerelden med mormor på facetajm
Efter den aningen dramatiska morgonen fortsatte vi dagen med lite lugnare aktiviteter. Baby-massage. Bankmöte. Biblioteksbesök.