Not the worrying kind

En av alla saker jag insett sen jag fått barn är att en personlighet är svår att ändra på. Det är lika bra att acceptera sina egenheter med hull och hår och göra det bästa av dem. En ängslig person kommer troligtvis bli en hönsig förälder. Bloggerskan Knivlisa skrev så fint i ett exemplar av Vi Föräldrar om hur hennes ständiga oro gör att hon, mirakulöst, råkar finnas på plats och fånga sina ungar varje gång de trillar ner från ett träd eller dylikt. Hur hon ännu oftare står där med en icke-ramlande klätterapa och får höra att hon är överbeskyddande.

Kan man klättra in här?

Jag trodde att den där akuta oron kanske skulle vakna när vårt lilla liv gjorde entré i världen. Så blev det inte. Vår knatte får äta äpple och gurka med skal och bolla runt bitarna i munnen medan jag sitter på lagom avstånd för att banka rygg om det behövs. Är väl medveten om att en bit kan hamna fel men känner mig inte ängslig. Han lär sig ju för var gång hur han hanterar maten! Han får också krypa runt och klättra på lite av varje. Jag finns oftast ett eller ett par steg bort. Ibland precis bakom ryggen när han bestiger trappan eller en extra svår möbel. Det händer att han ramlar. Ibland hinner jag inte fånga. Han gråter en stund. Det enda jag känner är att "sånt händer, att trilla är också en del av livet".

Idag är Alfred kapten blåögda på mer än ett sätt. Han skulle bara klättra upp på spjälsängen som agerar grind framför kaminen. Den är inte riktigt gjord för dylika äventyr utan välte över honom och gav honom en vacker blåtira. Den har han under dagen burit med glatt mod. Jag hade under några minuter efter fallet lite extra hög beredskap men återgick sedan till att hålla den krypande upptäckaren i ögonvrån och försiktigt förenkla eller avstyra de allra vådligaste uppdragen. Inget hjärta i halsgropen i onödan.

Sekunder innan fallet, diskussion kring lägerelden med mormor på facetajm

Efter den aningen dramatiska morgonen fortsatte vi dagen med lite lugnare aktiviteter. Baby-massage. Bankmöte. Biblioteksbesök. 

 
Slutligen en lek-dejt med Cheri och Thor. Pojkarna går så fint ihop och Cheri och jag har samma inställning till det mesta så det är alltid lika kul att träffas! Under en lång promenad kom vi fram till att man inte bara är den förälder man klarar av, utan förmodligen även den ens barn behöver. Trots ett eller annat fall i vardagen är jag tämligen säker på att Alfred kommer överleva barndomen även utan en hönsmamma. Om inte annat får Danne ställa upp och oroa sig när jag inte räcker till ;-).