Mamma i stövelskaften

Jovisst, nu är jag redo att börja jobba igen - har jag tänkt i några veckor nu. Tänk att snitsla en skog i det här solskenet - peppar jag mig själv när det är fint väder. Det är ju ändå skönt att få bocka av listor och vara produktiv ibland - känner jag litegrann efter en riktigt långsam dag. Jovisst, nu är jag nog redo att börja jobba igen. MEN MEN MEN hur ska jag nååågonsin kunna åka ifrån Alfred en hel dag???

Det var som om insikten damp ner igår, tryckte mig djupt ner i stövelskaften. Jag. Ska. Inte. Vara. Med. Alfred!!! Det må låta trivialt. Det är det inte. Han är så liten fortfarande. Kommer vara 9 månader, kanske nästan gå, men fortfarande vara min lilla bebis. 

 

Han utvecklas så mycket och jag vill inte missa någonting. Varför tog jag inte ett års ledighet? Varför tog jag inte ett års ledighet? Varför tog jag inte... jaja, vi hade väl någon dåligt utformad och ogenomtänkt tanke där under graviditeten. En kombination av jämställdhet och undermålig insikt i föräldrapenningssystemet. Kanske någon slags ansvarskänsla jämtemot jobbet. Jag vet inte. Jag ångrar mig. Ibland blir det helt enkelt fel.

Sju, snart åtta underbara månader har jag bakom mig. Kanske de bästa i mitt liv. Så mycket lugn. Så mycket kärlek. Nu måste vi tänka ut ett bra sätt att få en smidig övergång.

Hint hint - markägare, kollegor och skogar riskerar att få se väldigt mycket av Alfred framöver.

= släpper dig aldrig älskade unge <3

Med vänlig hälsning, mamma med separationsångest.