En solig dag

Jämna andetag. Hans huvud mot min arm. En liten hand på bröstet. Munnen plutar lätt. De svarta ögonfransarna vilar mot kinderna. Min fina prins sover gott efter en aktiv dag.

Idag åkte vi till Sundsvall under klarblå himmel. Vi hade kaffetermos och frukt med oss i bilen även om resan bara tar knappt två timmar. I vår familj är resan nämligen en del av nöjet och idag tänkte vi stanna till vid västanåfallen på vägen. Kommer ni ihåg förra gången vi var där? Det var i somras, när jag ivrigt väntade på Alfred och hoppades att alla trappor skulle påskynda processen. Så skedde inte. Likväl är han här nu. Nästan åtta månader gammal.

 

Alfred sov nästan hela vägen fram till Västanå och var på gott humör när vi stannade. Vi var ensamma på området och vädret var perfekt. En lycklig Dante rusade runt i snön. Jag satte ner Alfred så att han fick krypa en stund och han var snabb att provsmaka. Jorå, kallt och gott den här gången också!

 

Sen traskade vi upp till en stuga och landade i snön med kaffekopp och frukt. Alfred smakade banan och slurkade i sig lite bröstmjölk. Sen blev han pigg och ville leka med pappa :-).

 

Jag kände ända in i själen att det här är en sådan stund jag kommer drömma mig tillbaka till längre fram. Värmande vårvintersol. Klarblå himmel. Ingen stress och ingen press. Bara en god kopp kaffe, en chokladbit och en glad familj. Tänk att de viktigaste stunderna i livet ibland inte är längre än en halvtimme. Ändå kan de följa med i minnet i decennier framöver!

Efter pausen gick det snabbt att köra till Sundsvall. Alfred var pigg och vaken hela vägen och på gott humör när vi kom fram. Efter att ha pejlat in den nya miljön som han inte sett på flera veckor kastade han sig nöjd i farmors famn. Sen ägnade han en god stund åt att krypandes upptäcka hela lägenheten med detaljer han inte noterat förut. Nya tider, nya äventyr!

Solen fortsatte skina utanför fönstret och vi packade strax in oss i bilen igen och for till Sidsjön. Där har kommunen plogat upp en fantastisk slinga med skridskobana, skidspår och promenadstråk intill slalombacken. Sjön var full av människor i alla åldrar. Där fanns sparkar och cykelkärror med skidor istället för hjul. Skridskoåkare med och utan stavar. Hundägare. Barnvagnar. Joggaren. Familjer åt fika vid kanten och matade ankor vid en brygga. En härlig myllrande vinterbild i stadsmiljö! K-G kom med sin fat-bike och Ami tog Alfred i selen medan vi snörde på oss skridskorna. Sen åkte Daniel, Dante och jag runt runt på isbanan medan Alfie sov tryggt hos farmor och farfar. Dante sprang så han tog helt slut. Han drog mig med sig när han jagade efter Daniel. Vi hade väldigt roligt! Sen promenerade jag hem med Ami, K-G och Dante för att krama ut det sista av den fina utomhusdagen.

Därefter tog vi det lugnt hemma. Alfred fick krypa runt runt runt och alltid fanns det någon som höll koll. Faster kom och myste och alla fick en dos av bit-och-känn. Det är en hårfin gräns mellan gos och klös, mellan att vilja klappa eller slå och när man är knappt åtta månader är det lätt att älska någon så att det gör riktigt ont!

 

Det är tur att Sundsvall inte ligger 100 mil bort. Att inte alla lediga dagar fylls med aktiviteter. Att vi har bil och körkort. Släkten träffar man aldrig för ofta, det är en sak som är säker!