Brända och söta bullar

Nu är jag tillbaka på banan igen. Lite trött och snuvig men förkylningen har släppt taget. Vi har badat badkar, varit på rytmik, ätit lunch i solen på altanen, gått promenader och så har jag bakat bullar. Ätit en bulle också. De blev antingen degiga eller brända, ganska platta och konstiga. Det var kul att baka ändå. Först fick jag pyssla på och därefter skratta åt resultatservice. Någon bullmamma blir jag aldrig!  Jag är fullt nöjd med att ha producerat en enda helt perfekt liten bulle i ugnen. Goare finns inte!
 
 
Just nu lyssnar jag på en sorglig bok på Storytel.  En bok som jag läst innan, för många år sedan. I en annan tid. Förr eller senare exploderar jag, av John Green. Den handlar om två ungdomar. Kärlek. Föräldrar. Mest kanske om cancer och döende. Jag grät förra gången jag läste den. Nu grät jag ännu mer, för den var sorglig på ett djupare plan. Nu vet jag hur det är att vara förälder. Att ha ett barn. Ett barn som aldrig får dö. Som jag skulle viga mitt liv åt, liksom föräldrarna i boken gör. Barn ska leva. Barn ska bli vuxna och få egna barn. Barn ska vara friska. Vuxna också. Cancer är skit! Förra gången jag läste boken identifierade jag mig med ungdomarna. Nu är det föräldrarna som vinner flest sympatier. Mamman som sitter med en bok i timmar på köpcentrum eller i bilen. Som har tvingat sin dotter att lämna hemmet och leva som sina jämnåriga. Som vill vara nära, alltid, när dottern behöver henne. Mamman som kramar om nalle blå varje kväll och tittar på top-model-maraton med sin dotter. All tid de försöker få tillsammans. Jag tror att det sista av förkylningen rann ut med tårarna och nu är jag härligt sömnig, som efter en skön och ofarlig gråt. 
 
 
Nu sitter vi i soffan och tittar på "där ingen skulle tro att någon kunde bo". Alfred sover i selen på DanneS mage. Imorgon kommer en bekant som ska visa oss hur babymassage fungerar. Kan kanske dela med mig av lite tips efteråt :-). Nu tror jag vi ska läggs oss. Godnatt!