Living on the edge

Det låter lite fräckt, utmanande, pirrigt med uttrycket "living on the edge". Det för tankarna till balansnummer och äventyr. Sådana har jag haft gott om i livet. Pyramider och volter på galopperande häst. Bergsbestigning på Kilimanjaro. Helikopter till vildmarken för jobb som fältarbetare. Forfarande finns det spänning i vardagen, absolut. Senast i torsdags låg jag på magen och ålade på en snöbro över en forsande å och bara hoppades att den skulle hålla. Traktplanerade ett par timmar och kasade sedan över samma å på ett omkullfallet träd. Långt ifrån livshotande, men absolut kittlande! 

(null)
(null)

Men nu tänkte jag på något betydligt tråkigare när jag skrev rubriken. Jag är nämligen så less på min kropp att jag kunde reklamera den om det gick. Så otroligt trött på att hela tiden känna att jag lever på gränsen. På gränsen till vad kroppen orkar. På gränsen till undervikt. På gränsen till ett astmaanfall. Vad jag än målar upp av långa fältdagar och dramatik har jag inte ett överdrivet pressat liv. Jag lever faktiskt som alla böcker säger att man ska. Vardagsmotion, frisk luft, mys och vila, vänner, god mat och ingen rökning eller alkohol. Därutöver en massa mediciner för att försöka fungera i vardagen. Är det helt enkelt dåliga gener då? Hoppas jag inte skickar dem vidare!

(null)

De senaste dagarna har varit lugna. Vi har pysslat och läst juliga böcker efter jobbet. Igår slog vi in julklappar och rimmade. Idag stod "pynta huset" på schemat. 

Tomten och räven av Astrid Lindgren 
(null)
(null)
(null)

Och kanske en bok till???
(null)

Idag vaknade jag med tryck över lungorna, liksom de flesta dagarna den senaste veckan. Vi tog en lugn morgon och jag andades medicin. Istället för att slappna av blev luftrören allt spändare och slemmigare. Jag tänkte att det kunde var ljusen inomhus så vi gick ut en stund. Där låg skorstensröken från kvarterets alla eldstäder lågt och jag blev allt mer andtruten. Orkade inte riktigt dra pulkan så jag knöt Dantes koppel i repet. Han är definitivt ingen draghund och blev mycket förnärmad, men vi gick åtminstone en liten promenad och lekte sedan i snöhögen. Sen orkade jag inte mer och Daniel fick ta över. Jag var mest förtvivlad över att inte orka klä på mitt barn, inte bära, inte dra. 

(null)

Nu har jag hämtat kortison på Apoteket och tagit dagens dos. Det gör skillnad ganska så snabbt. Vi ligger i soffan och vilar. Granen är inne (tack vare sambo) och jag hängde gardiner och satte fram pynt medan Alfred somnade på min rygg. Imorgon tänker jag vara tillräckligt bra för att sjunga Julton på kvällen. Innan dess vill jag lägga en massa tid på Alfred. Vi kan sitta på golvet och teckna istället för att prata om det behövs. 

(null)

Nästa vecka hoppas jag på att känna mig pigg och stark igen.