Vårt lilla liv
Det är i vardagen man ska leva och trivas, inte vara några få soliga semester-timmar. Därför är jag så glad att vi lyckats få till en skönt och mysigt vardagslunk. Lite tur. Lite val. Vi påverkar det vi kan för att få mycket och skön tid tillsammans. Men jobba måste man ju göra, inte sant? Den här veckan är mer än halvvägs igenom och det har gått väldigt bra! I måndags var jag och en kollega hos en markägare på morgonen och skrev kontrakt. Efter lunch hämtade jag pojkarna och så gick vi ut för att traktplanera tillsammans.
Alfred satt först i bärstolen, högt upp vid pappas huvud. Plockade av Dannes keps och hade kul. Vi pratade om att ta med bärstolen till fjället, funderade på hur man gjorde när Alfie inte sitter i (den tar ju plats men rymmer inte så mycket) och gladde oss inför vår september-vandring. Sen började Alfred kinka lite, luta sig och sidorna, klättra i stolen och fastna med fötterna. Då tryckte det obehagligt på Daniel, blev tungt och inte alls skönt. Så slog Alfred munnen i en kant och blev ledsen. Då fick han komma ner, springa lite, äta bär och sen sitta sjalen istället.
Därefter kunde vi sätta snitselband och prata om ditt och datt i ett par timmar. Alfred hjälpte mig hålla banden. Danne var gott sällskap. Sällan har det gått så lätt att jobba!
Efter den måndagen var det helt okej med en lång arbetsdag på tisdagen. Då var jag med Marie i Junsele och kom inte hem förrän en bra bit efter fem.
Killarna hade set skönt hemma under tiden, det är alltid lika skönt att få veta.
Ja, för mig känns det väldigt sent, det som för många föräldrar är att komma hem i god tid. Man hinner ju bara äta och gå en promenad, sen är det sovdags! Vi gick en skön runda i skogen, plockade bär, skojade och myste. Försökte maxa tiden tillsammans. Läste bok på kvällen.
När Alfred hade somnat smet jag ut och sprang en runda. Det gick sådär. Jag är rosslig och spänd i luftrören. Känner på jobbet att jag lätt blir andfådd och pratar lite ansträngt. Ändå var det skönt att få röra på sig. Jag känner tydligt nu hur fält-benen fått muskler och bär kroppen lätt genom skogen. Hur jag fått en stark kropp igen av allt bärande. Flåsande, med många pauser, men i övrigt ganska vältränad trots att det går lång tid mellan passen. Nu har jag gått in på ännu ek kortison-kur och hämtat ut med medicin till nebulisatorn så förhoppningsvis kan jag bryta dippen igen. Det är så onödigt att bli trött av astma!
Imorgon kommer jag vara borta länge igen ch därför gick jag hem tidigt idag. Visst är det väl bra att ha ett jobb där man kan anpassa tiderna efter behov från både markägare och familj? Ett jobb där jag dessutom kan ta med mig Alfred ibland. Idag fick han hänga med till kontoret en stund. Gå upp med mig vid sex och mysa vid bröstet tills han morgnat sig. Äta frukost. Åka bilen. Leka medan jag jobbade lite. Sen komma en till en utvilad pappa lagom till förmiddagsvila.
Morgon-gos
Sex timmar senare var jag hemma igen och hade fått mycket gjort. Alfred och jag ritade och spelade piano medan Danne skämde bort mig genom att än en gång fixa middag. Därefter skickade vi iväg den duktiga pappan på träning. Vi hade nämligen bokat in en lekdejt med en mamma jag fått kontakt med via sjal-gruppen. Hon kom hit med två pojkar och deras mormor. Alfred lekte med tvååringen och mormor agerade barnvakt.
Vi tränade ryggknyt med minsta och jag fick prova en väldigt fin och härlig Vanamo-sjal. Gillar det märket mer och mer! Än en gång fick jag vara glad över vårt lilla trevliga liv. Vårt hus, den stora trädgården och det faktum att det kostar oss en bråkdel av en lägenhet i Stockholm. Att få vara utomhus. Få vara hemma mycket. Träffa människor och pyssla inomhus.
Måste säga att ni verkar ha ett så fantastiskt liv med tid för varandra. Jag själv bor i Stockholm, uppvuxen här, men har alltid drömt om att bo i en mindre stad eller ute på landet, en längtan som blivit ännu större sen vi fick barn. Hoppas så att vi gör verklighet av våra drömmar någon dag. Under tiden får jag inspireras av din blogg 😊