Tågresa med mycket bröst och gnäggande kor

Så har vi rest hem igen. Åtta förkylda, trötta men ändå ganska trevliga timmar. Mitt på dagen gick tåget från Hässleholm så vi hann med att umgås en hel del dessförinnan. Mamma och alfie lekte hemma, promenerade till lekplatsen och gick med dockan i vagn. Halv tio åkte vi till Hässleholm och lillungen sov i bilen. Sen åt vi god lunch på Thai Corner innan tåget gick strax innan tolv. Den här gången var det ganska så glada hejdå-kramar efter en lång tid i Skåne och ett snart återseende i Ådalen.
 
 
Alfred var på gott humör, utsövd och mätt men snorig och väldigt mammig. På så sätt var det nog skönt med en lång tågresa. Många många timmar vid bröstet. Ännu fler i famnen, på ryggen, i selen hos pappa. Vi tittade ut. Läste bok och tidning. Pekade på djur som all gnäggade i Alfreds värld. Sjöng, busade och lekte rim-ramsor. 
 
 
Vid två-tiden sövde Daniel Alfie i selen och jag fick 45 minuter i lugn och ro. Därefter somnade gullungen om vid bröstet och sov tills vi kom till stockholm. Såååå skönt för oss alla!
 
 
Andra tågresan är alltid jobbigare. Vi är tröttare, Alfred mer otålig och sällan sugen på att sova. Nu rusade han genom korridorerna. Busade, lekte och skruvade upp sig totalt. Tillslut satte jag honom på ryggen och han verkade bli lättad själv när hela kroppen slappnade av. Där satt han vaken i en timme (väldigt skönt för trötta föräldrar) och landade sen nöjd vid bröstet.
 
 
Vi valde att åka hem till sollefteå direkt. Jag körde bilen i den ljusa sommarbatten. Alfred somnade snabbt och Danne efter en stund. Det regnade. Vägen var nästan tom. Jag körde lugnt. När vi närmade oss våra trakter låg en vart brandgul sol över de mjuka bergen. Den silades genom regnet och gav intryck av att jag körde mot en gyllene tunnel mellan träden. Telefontrådarna skimrade som ett vägledande band. Himlen skiftade i åskblått, blått och orange. En norrländsk vemodig harmoni. Ett lugn. Så fint! Jag kände mig så välkommen hem!