Då laddar jag batterierna
För fyra timmar sedan satt jag i en bil med en timme kvar att köra. Trött efter en jobbdag som började klockan sex. Efter långkörning till Umeå, datorer och lika lång väg tillbaka. Spända och rossliga luftrör. För ett par år sedan skulle jag troligtvis slängt mig på en soffa med en bok, suckat och ätit något och kanske kommit ut en stund på kvällen. Inte så nu! Tänk så underbart att komma hem till det här:
Solen ligger lågt över grönskan. Det värmer lagom men inte för mycket. Skuggorna är långa. Mellan bärbuskar, sockerärtor och salladsblad springer Alfred runt runt. Det går inte att undvika att smittas av hans livsglädje.
Av en lycklig slump var Alfreds farmor, farfar och faster hos oss just nu när jag jobbade heldag. Jag kunde vara lugnt förvissad om att alla hade det bra hemma och bara brösten som sprängde så att jag fick spruta mjölk i vasken påminde om att jag egentligen borde vara på annan ort. Når jag kom hem möttes jag så av ett stort gapande leende, uttryckta armar och en unge som rusade in i famnen. Underbara lilla pojke! Maten var klar och allt i ordning. Jag satte mig till dukat bord och kunde sen ta lite kort på när Alfred och farmor vattnade nyplanterade smultron. Total harmoni!
När klockan rusade mot läggtid tog vi en kvällspromenad genom skogen. Alfred och jag turades om att peka ut allt vi tycker är fint (träden, solen, kottar, en tupp, utsikt och rostiga traktorer) samt kasta pinnar åt Dante.
Killarna mötte upp på cykel.
Sen stannade vi till och beundrade vyn över Älvdalen. Bäääää bääää ropade Alfred och pekade på fåren som sprang över vägen. Inga problem med synen!
Nu är nätterna kalla, sommaren snart slut. Lite vemodigt känns det alltid men vi har fortfarande mycket trevligt framför oss. Bärplockning, fjällvandring, myströjor och utflykter. Hösten är bra skön den också!
