Tänder och två ben

Idag har vi:

1. Brutit fram en tand i överkäken

2. Brutit ihop lite (mest Alfie) med anledning av punkt ett

3. Njutit av våren som har anlänt med svanarna

4. Förbannat samma vår som redan satt sig på mina luftrör och i Dannes kropp och fått oss att känna oss bakfulla trots avsaknad (ej saknad) av påsk-nubbe.

5. Bestämt oss för att inte göra någonting idag

6. Gjort en utflykt till hembygdsgården och druckit kaffe

7. Förnyat löftet om att inte göra någonting

8. Handlat (Danne) och putsat fönster (jag och Alfie) och därmed gett upp på punkt 5 och 7.

9. Putsat oss själva i badet

10. Cyklat enhjuling runt kvarteret med Alfred i barnvagn

11. Använt samtliga bärdon vi äger (=ergobaby, långsjal, skogsnässele, kortsjal) med anledning av punkt ett, sex och åtta.

Trots onödig trötthet och ytterst nödvändiga men ganska taskiga tänder är jag väldigt nöjd med dagen, och aningen förundrad över att jag är ledig en dag till. Galet!

Måste bara återknyta lite till gårdagens inlägg också. Idag har det nämligen uppstått flera situationer där jag är glad att jag lyssnat på poddar om barn. Till exempel:

Alfred sitter i vagnen och gråter. Jag har en bärsele på magen och kan ta upp honom. Vill ta upp honom. Ändå finns det någonting, kanske en prestige i att vara vuxen och bestämma, som tar emot lite. Gamla sanningar som viskar "skäm inte bort barnet, stå på dig, barn får gnälla". Hjärtat säger "han vill bli buren, jag vill bära honom" och jag gör det. Han borrar in sig mot mig. Gråter ibland ändå. Hans tand gör ont, han är ledsen, vill vara nära. Jag vet att jag gör rätt. Det känns rätt. Dessutom hör jag Louise Hallins röst som säger "följ barnet, följ barnet, följ barnet" Det betyder inte att barnen ska ta alla beslut hemma, absolut inte. Det betyder inte att konsekvenser ska gå att ändra på, långt ifrån. Det betyder bara att vi ska lyssna på våra barn och välja våra strider. Vagnen är inte ett straff. Vardagen är inte en kamp. Alla barn måste inte sitta i vagn, sova ensamma, bli matade osv i all evighet. Det är skönt att få höra det också de gånger mina metoder inte överensstämmer med gängse norm.

En annan sak jag tänkt på idag är hur väl människans utveckling korrelerar med bebisens. Alfie har än så länge gått från yngel i vatten med svans och gälar till hjälplös fyrfota apunge till att resa sig upp och hitta sina händer. Han har precis lärt sig vara människa! 
 
Krypande människa dock, som tror att han har en hund till bror, kanske satsar på att bli hund när han blir stor...
 
Jag lyssnar på en talbok som heter "Gryning över Kalahari" och handlar om hur apan blev människa. De pratar den långsamma processen då vi reste oss upp på två ben, började använda våra händer, kommunicerade med varandra, hittade redskap och blev en alldeles unik art. "Vad är fördelen med att stå på två ben" frågar sig forskarna i boken och jag tänker på Alfred som kryper runt på golvet. På hur han visserligen förflyttar sig illsnabbt på alla fyra, men inte kan använda händerna till att bära eller teckna medan han rör sig. Hur jag ofta tänker "det där blir lättare när du går". Det finns stora fördelar i att vara tvåbent!
 
En som peppar inför en framtid på hjul 🚲

Människans historia och tidiga livsstil är ännu en sak som blivit mer intressant sedan Alfred kom. Han är så uppenbart en liten varelse som ännu inte formats lika mycket av den nutida miljön som av sina gener. De gener som evolutionen vaskade fram under en låååång tid som jägare och samlare. Jag undrar ibland om han skulle må allra bäst av att leva i en flock, han som älskar att ha många snälla människor omkring sig. Om han skulle trivas bättre på den tiden när livet var lugnt och bullerfritt, levdes utomhus och innehöll många vandringar då barnen blev burna medan kvinnorna samlade mat. Sen tänker jag att vårt liv ändå till viss del efterliknar våra förfäders. Vi rör oss mycket utomhus, har ett tajt umgänge, eldar och hänger i trädgården, odlar och plockar bär, jobbar i skogen, bär Alfie mot kroppen, sover tillsammans. Vi ger honom förhoppningsvis det bästa av nutiden och valda delar av historien. Vår lille pojke har det otvivelaktigt bra!

Slut på dagens funderingar!