sara.amsby.blogg.se

Nu har den här bloggen gått från att vara en astmablogg till att handla om skola och resor, därefter skog och hundvalp, sen hus och nu nästan bara Alfred. Det var längesedan jag skrev någonting alls om astman faktiskt. Betyder det att den försvann mirakulöst efter förlossningen, så som man hört att det kan bli? Nej, riktigt så bra var det förstås inte, men nästan faktiskt. Jag tror inte att förlossningshormoner har någonting med saken att göra, däremot en just nu stressfri tillvaro samt den fantastiska nebulisatorn. 

 

Hösten är nästan alltid en tung astmaperiod. Stora skillnader i luftfuktighet och temperatur i kombination med förkylningar gör luftrören extra utsatta just då. Dessutom drar vardagen igång med ansvar, träning och jobb, stress och nervositet. Det är mycket som bygger på under den här tiden och även i år har höstens intåg betytt mer besvär. Dock med en stor skillnad mot tidigare år. Jag är van vid att problemen sakta eskalerar i takt med att inflammationen växer och medicinen inte når hela vägen ut. Efter några veckor är anfallet konstant och tillslut måste jag ta en kortisonkur. Då har jag ofta många trötta dagar i ryggen och en ökande frustration över att inte kunna springa, sjunga, prata och umgås så som jag vill. 

 

I år har jag hittills haft två omgångar med tyngre andning. Två omgångar alltså, inte en konstant påbyggnad. Den första kom med de tidigaste höstdagarna och varade bara någon vecka. Jag andades kortison och tog det lite lugnt. Sen gick det över igen. Den andra fick jag nu, efter en veckas förkylning. Det kunde blivit en tung period, det kände jag på en gång. Men så blev det inte! Varje dag som börjat med astma har hittills slutat med något roligt. En löprunda, en cykeltur, en promenad med prat eller en riktigt bra körkväll. Slutat i triumf helt enkelt!

 

Så, hur är det att ha astma och små barn samtidigt? Jag var lite nervös för att det skulle bli jobbigt. Det skulle det kanske ha blivit utan mina nya mediciner. Plötsligt kommer mina behov inte i första hand. Sällan andra hand heller. Men det har faktiskt gått hur bra som helst. Jag har sjungit och pratat lite mindre än vanligt med Alfred på morgnarna. Istället har vi spelat på pianot, eller helt enkelt suttit tysta och gjort miner åt varandra. Vi har satt på talbok istället för att läsa och sovit oss igenom ett par förmiddagar. Promenader har vi tagit ändå, men lite långsammare än innan. Så har Alfred suttit i mitt knä medan jag andats i maskinen. Jag trodde han skulle bli lite rädd men han har ätit i mitt knä och varit hur nöjd som helst. Han vänjer sig helt enkelt vid att det är så här, att det inte är farligt, att det är en del av livet. Om han också skulle få astma framöver vet han hur det fungerar. Det tror jag är en stor fördel. 

 

 

Känslan just nu är helt enkelt Sara vs Astman, 2-0!