Min egen lyckas smed

Solen skiner. Alfred skiner kanske ännu mer. Daniel sover men jag är långt ifrån ensam. Glad är jag. Väldigt glad. Och stolt. Jag har så mycket att vara tacksam för, och viss del kan jag faktiskt ta äran för det själv. Det är trots allt jag som valt att ta steget och flytta till en plutteliten by utanför ett ganska så litet samhälle i Norrland. Till en ort jag aldrig besökt innan jag sökte jobbet på Norra skogsägarna. Det är inte ett självklart val. Magkänslan var dock tydlig och det blev så rätt. 
 
 
Jag vill ha lugn och ro omkring mig. Min hjärna formligen exploderar av idéer och fantasier så ju mindre puls utanför desto bättre. Naturen är rofylld, fantasieggande och omväxlande på en gång. Jag vill omges av natur!
 
 
Nära till rörelse och lek vill jag ha och inte för många regler att följa. Inte för att jag är anarkistisk av läggningen utan kanske tvärtom. Jag vill gärna hålla mig till de regelverk som finns och slappnar av mycket bättre när jag omges av en ”sunt-förnuft-stämning” där alla rycker på axlarna och är glada. Så kan man ha det på en ort där det bor få människor och alla känner varandra, men knappast i en storstad. 
 
 
Jag tycker om när människor känner till mig och jag dem. Det känns familjärt, tryggt och ombonat. Så då verkar det kanske vågat att flytta 100 mil från orten jag växte upp på? Eller inte! Efter två år i Sollefteå, varav ett i Forsmo, har jag fler bekanta här än jag någonsin hade i Sätofta. Här hittar jag i de flesta småbyar och kan namnge ägarna till oräkneliga hus. Dels för att jag är nyfiken, till stor del på grund av jobbet och därutöver för att det är så det fungerar i små trevliga samhällen. 
 
 
Grannar knackar på hos varandra. Dricker en kopp kaffe. Löser några världsproblem. Skiljs åt igen. Avslappnat. Trevligt. Det är ingen myt utan ren verklighet. I förrgår, när Danne var på promenad med Alfred, fick vi oväntat besök. Jag hade inget viktigt för mig utan satte på kaffe och när mina killar kom hem igen drog vi med dem i samtalet. Jag hann lära mig lite till om byn men vi höll oss i stort till samtalsämnet ”vart är världen på väg”. Det kan man diskutera i all evighet. 
 
 
Imorse knackade jag och Alfred på hos ett annat par i kvarteret. De hade kunnat vara min mormor och morfar hann jag tänka när vi gick runt i deras mysiga hus och tittade på bilder och stenkakor. Jag såg Alfred i famnen på den snälla grannkvinnan och kände mig så glad över att han får lära känna de här människorna nu när min riktiga mormor är en ängel. De berättade en hel del om bygden och jag passade på att anteckna. 
 
Forsmo byggdes en gång kring järnvägen och här har människor passerat på väg till Hoting och längre norröver om jag förstått saken rätt. Till Näsåker och Junsele kunde man åka med rälsvagn. Den trafiken har personbilarna nu konkurrerat ut. Idag går det mest timmer på spåren. 
 
Forsmo har nämligen varit ett väldigt livfullt samhälle en gång i tiden. Inte var det hemskt längesedan heller. På 60-70 talet myllrade det av små caféer och butiker längs huvudgatan. Skomakeri med logi, ett gästgiveri, flera matvaruaffärer och en massa spännande människor. På den tiden gick det både persontåg och rälsvagnar på vår järnväg och många rallare, resenärer och maskinarbetare var tvungna att stanna över natten. På andra sidan järnvägen höll industrierna full fart och ett av Sveriges stora kraftverkslager huserade i gamla lokaler. 
 
Det stora och fantasieggande huset har varit affär i minst 3 omgångar, därefter vattenfalls kontor samt bostad åt chefen för kraftverkslagret. 
 
I det sockersöta blå huset bodde en gång tre äldre damer som förde ett hembageri. Ugnarna finns förmodligen kvar i källaren. I nästa hus fanns skomakeri och övernattning. Den blå lastbilen står på den gamla bensinmacken som stängde för inte så hemskt många år sedan. 
 
De spännande lagerlokalerna byggdes under kriget och rymde halva den nya järnvägsbron. Andra halvan lagrades i likadana byggnader i Sel, på andra sidan älven. 
 
Det myllrande småstadslivet dog ut när stationshuset lades ner. Byn är dock långt ifrån död. Bara omstrukturerad. Nu handlar vi i stan. Fikar hos varandra. Pratar vid köksborden eller i trädgårdarna. På dagens tredje promenad stötte vi ihop med ännu en granne och slog följe en bit. Det slutade med att jag drack te i hennes kök medan Dante visade upp hela registret av konster för att stjäla hennes uppmärksamhet. 
 
 
En helt vanlig lördag som mammaledig, utan planer för dagen eller besök i ”stora staden”, kan alltså bjuda på både sällskap, motion och lagom mycket lugn och ro. För vi har såklart hunnit med att ligga på soffan också. Och gått runt i huset. Hoat och Aaat till varandra. Hoppat lite hoppgunga. Legat på marken och målat (jag) och lekt (Alfred). Allt i vår egen lugna takt. 
 
 
Nu är pojkarna hemma från nästa promenad och Alfred är hungrig. Ska ägna kvällen åt världens bästa familj.