sara.amsby.blogg.se

Ett citat som poppar upp i mitt huvud ganska så ofta just nu:

"Gud ge mig tålamod och gör det fort!" 

Jag har ju egentligen inte bråttom. Jag är bara lite... ivrig...? Uppslukad? Kanske frustrerad över bristen på kontroll...

Snabb magbild på kontorstid

Det är inte lätt att vänta på något gott, det ska gudarna veta. Inte ens när man vet hur det egentligen går till. I ett avsnitt av radioprogrammet Kropp och Själ presenteras en studie gjord på dagisbarn. Syftet var att undersöka vad som ger ett barn förmågan till att motstå en frestelse då de belönas för sitt tålamod. Det gick ut på att barnet antingen fick en godsak på en gång, eller två efter 20 minuter (rätt kass ränteutdelning tycker jag men det hör inte till saken). Resultatet visade tydligt att barn som klarade att byta fokus eller distrahera sig själva (t.ex. genom att sjunga, sova eller berätta saga för sig själv) motstod frestelsen betydligt längre än de som aktivt kände, luktade och funderade på godbiten. Lärdom: Om man måste vänta på något gott är det bäst att ägna sig åt annat under tiden.

Därför tänker jag inte alls på barnet som ska komma just nu = ÅRETS STÖRSTA LÖGN! Med öppna ögon går jag rakt in i fällan och läser bloggar, lyssnar på poddar och undrar, undrar, undrar vem krabaten i min mage är. Hur han ska komma ut (alltså det är ju en absurd process egentligen, och spännande!). När han tänker dyka upp. När? När? När?

Samtidigt har han det ju rätt bra därinne. Jag har det bra när han är där. Det finns saker kvar att göra. Jag har en vägg att tapetsera. Ett jobb att avsluta. En hundkurs att delta i. Andra aktiviteter planerade. Det här skulle kunna vara en fridfull tid om jag bara kunde slappna av och fokusera på nuet. Men det är lättare sagt än gjort!

Om det här inlägget är kaosartat och fragmentariskt är det ingenting emot hur det ser ut i min hjärna just nu. 

Att inte ha kontroll. Inte veta. Tvingas vänta obestämd tid. Tålamod. Inte min grej! Hjärnan resonerar som så; "jag vill inte att han kommer försent, men bäst är om han kommer strax innan Sollefteå stänger, när mamma och pappa kommit men inte är på väg att åka hem riktigt än, men det är flera veckor dit som jag ska leva i ovisshet om när det blir av så det är bäst om han kommer nu på en gång för då vet jag åtminstone när det blir". Jag antar jag jag inte är den första kvinnan med den tankegången!?

Förutom en förvirrad hjärna är allt åtminstone precis som det ska. Jag är i vecka 37 (36+3). Magen växer snabbt nu. Jag har fått mer sammandragningar och lite kramp i vaderna. Brösten ömmar och läcker. Jag cyklar fortfarande, går i skogen, planterar och fixar.

I torsdags var jag hos barnmorskan och uppmätte följande värden:

Hjärtljud 148
Järn 110 (så nu tar jag tabletter igen för lite lågt var det)
Socker 4,5
Blodtryck 110/65
Magen 31 cm = strax över nedre gränsen igen och tillbaka på hans egen fina kurva
Vikt 60kg = 5-6 kg viktuppgång totalt

Vi pratade dessutom förlossningsönskemål. Jag önskade egentligen mest att det blir dags snart, men det kunde jag ju inte säga. Konstaterade bara att jag är så sjukt pepp. Alltså inte utled på att vara gravid men hemskt nyfiken på hur det känns att föda barn och vem som hamnar på min mage efteråt. Som vanligt är självförtroendet på topp och efter att ha gått igenom lite säkerhet med hänsyn till astman kom vi mest överens om att vi tar det som det kommer när det gäller smärtlindring, positioner och möjlighet till tidig hemgång.

Nästa besök blir om en dryg vecka. Då är jag ännu närmare den stora dagen, oavsett när den blir. Herregud, det är ju som att vara barn och fylla år men inte veta riktigt när utan tvingas vakna varje morgon och lyssna efter tassande och sång. Eller som att vara inbjuden på en jordenruntresa "någon dag snart, men du får inte veta vilken, packa väskan om du vill och var beredd".

Nu ska jag försöka ignorera adrenalin och snurrande tankar för att sova bort några timmar i total distraktion. Godnatt!