Så det knakar
Alfred äter, sover och växer. Herregud så fort det går! Nu kan han redan ha flera av de fina plaggen i storlek 56. Gudskelov får man säga, för de få kortärmade bodies vi hade i storlek 50 går snabbt åt under varma dagar då täta amningar leder till läckage från både ena och den andra änden.
Daniel och jag äter, sover och växer vi också. Inte så mycket fysisk tillväxt som tur är, men i allra högsta grad mental. Tre veckor har hunnit gå i vårt nya liv. Under den tiden har vi hunnit lära oss mycket om Alfred och om barnskötsel. Jag har stolt lagt en sovande, fd. skrikande, pojke i vagnen och gått på promenad. Passat på att plocka i hemmet när han sover. Rensat ogräs. Lagat mat. Lika stolt har jag legat på soffan och myst, smekt det mjuka fjunet och de bulliga kinderna, hållit de små fingrarna. Jag har ätit med barn på arm, axel, i knä och vid bröst. Sovit med honom. Gått på toa med honom när ingen annan funnits till hands. Ägnat timmar åt att gå runt runt och vagga, sjunga, krama. Fördröjt mattiderna eftersom han vaknat även om jag varit vrålhungrig. Skippat kaffe, lök och stark mat för att skona hans mage. Gått svettig, nerspydd och med mjölkfläckar på tröjan utan möjlighet att ta en dusch eller byta om förrän någon annan kan ta över ansvaret. En himla massa förändringar för en person jag älskar mer än jag trodde var möjligt. En enorm omställning!
Morgonpromenad med barn i sele och hund som helst vill springa efter pinnar. Skönt men inte alltid stillsamt.
Vyssja, vagga och mata för att få en lugn, mysig och nöjd bebis
Det är så varmt så att det skriker! Inne som ute. Vi försöker hålla Alfred sval i vagnen istället för att ha honom i famnen tills vi båda kokar.
Varje tid i en barns liv har sin charm och sina utmaningar. Jag veta att jag kommer kunna ge mig iväg på egen hand igen. Att kroppen kommer kunna springa, cykla, träna, till huvudets stora glädje. Att jag i framtiden åter kan fika på stan eller umgås med vänner utan att kolla på klockan och skynda tillbaka inom en timme för att amma. Jag vet också att det kommer tider med dålig sömn, förkylningar, trotsåldrar och koala-barn betydligt tyngre än 4kg. Att jag alltid kommer finnas där när Alfred behöver mig. Även om det betyder att jag i perioder måste sätta allt annat åt sidan. Krympa mitt personliga utrymme till noll och ingenting ibland. Hur mycket våra mammor faktiskt har gjort för oss genom livet går nog inte att förstå förrän man får ett eget barn. Heja alla mammor helt enkelt, och min egen inte minst. Ni, eller vi numera, är fantastiska!