Går runt i en annan tid

Idag har Alfred och jag varit ensamma på förmiddagen när mamma/mormor sov och pappa/morfar jobbade. Då passade vi på att ta en lång promenad och gick "orupsrundan". Så många gånger jag gått den med familjen och skrindan. En brun filt låg i botten och vi hoppade i och ur. Hittade grodor vid vägkanten. Klättrade upp på stenar. Gick med tunga ben uppför den långa backen. Satte oss på (eller i) lådan med vägsand. 
 
Nordanvägen, vårt kvarter
 
På väg mot Orup, förbi söta små stugor
 
Det är fortfarande strålande sommarväder trots att naturen varslar om att hösten är på G
 
 
På den tiden låg det en liten "djurpark" med kaniner, fåglar, getter, grisar, rådjur och andra smådjur vid det stora sanatoriet Orup. Där fick vi mata ankorna med torra brödkanter, sticka in blad till kaninerna och hoppas på att få tag på en påfågelfjäder. Trots att skogen idag vuxit över de gamla voljärerna och ett nytt strövområde skapats vid våra gamla stigar finns allting kvar hos mig. "Gubbens hus" där det idag stod en kvinna på furstukvisten och skakade en filt. Små minnespunkter som aldrig kommer försvinna hos mig även om spåren är borta. Om dem berättade jag för Alfred som sov gott i selen och troligtvis kommer behöva höra historierna många fler gånger.
 
Här stod voljärerna och sedan följde inhägnaden med grisar eller getter.
 
Efter djurparken väntade oftast goda smörgåsar och varm choklad vid grillplatsen. Där lekte jag och lillebror litegrann i backen medan mamma och pappa tog en kopp kaffe. Tänk så bra vi lekt tillsammans, brorsan och jag! Vilken tur för våra föräldrar =). Jag är tacksam över att det inte ens skiljer två år mellan oss och tänker att vi nog inte ska vänta allt för länge med syskon till Alfred. 
 
Grillplatsen var i fint skick!
 
Mat vid grillplatsen, ett måste såklart. Dock ingen grillad bröstmjölk idag. 
 
Promenaden gav en märklig känsla av att å ena sidan gå i mina egna fotspår och å andra sidan vara på semester. Trots att jag är uppvuxen i det Skånska skogslandskapet känns Ådalen så mycket mer som hemma nu. Det är på något sätt som om jag aldrig på riktigt varit skåning. Inte ens dialekten anammande jag trots 19 år i dagis och skolor med skorrande lärare och kamrater. Det var helt enkelt meningen att jag skulle leta mig tillbaka till rötterna i vuxen ålder. 
 
 
När mamma vaknat gjorde vi en utflykt till @lantis, som alla borde besöka om ni är i Skåne-trakten. Där kan man få supergod mat som oftast är både ekologisk, rättvis, vegansk och ibland "raw" utan att någonsin kompromissa med smak eller kvalitet. Dessutom ligger stället så trevligt längs en slingrande landsväg och hyser både butik, café och boningshus. Ett hett tips alltså!
 
 
Alfred var som vanligt pratsugen =)
 
Nu tar vi det lugnt en stund innan hela tjocka släkten kommer på besök.