En riktig skogis

Det är någonting med skogen som får oss människor (åtminstone mig) att må väldigt bra. Någonting som går utöver fina träd, susande löv och skön temperatur. Skogen rymmer en harmoni, en rymd, en trygghet som inte går att återskapa i inomhusmiljöer. När jag promenerat med Alfred mellan Sandsmons tallstammar och under Skånes ekkronor är jag väldigt nyfiken på hur han upplever omgivningen. Är det skönt för honom att vara utomhus? Är solljuset mest besvärande eller händer det någonting i hjärnan när vi passerar solkatter och skuggspel? Hör han fågelkvitter och vinden i löven? Ser han stammarna eller bara ett blus? Är omgivningen grön eller bara ett ljusspel i grå nyanser? Oavsett vad har jag hela tiden varit övertygad om att det är bra att ha Alfred utomhus så mycket som möjligt. 
 
På promenad i Skåne kan man få se storkar...
 
... och lövskogskantad betesmark
 
... och, om man har tur, en liten tomte vid ett träd
 
 
Idag tycker jag att vi fick bekräftelse på att han trivs med det. Mamma och jag tog en promenad till närmaste skogen för att ta lite fina bilder mot en trädstam. Han satt så snällt och fint, tittade på oss och på omgivningarna. Fick sedan åka i mammas famn hem och verkade otroligt lugn, glad och nyfiken. Älskade lilleman, jag ska göra vad jag kan för att du ska bli en riktig skogis. 
 
Gladisar i skogen
 
Att hänga i mormors famn var toppen.