Rör inte vårt sjukhus!
Så har vi gått med näven i luften igen. Nästan 25’000 personer verkar det ha varit som den här gången tågade runt Härnösand för att visa politikerna vad folket i denna så kallade demokrati vill.
Vi satt hemma när helgen närmade sig och funderade. Ska vi verkligen lägga en hel dag på att åka till Härnösand? Det verkar inte som om makten lyssnar ändå… Vi skulle ju kunna fixa med huset här hemma. Skulle kunna hänga en dag med Magda, David och barnen i trädgården. Det är långt att åka. JA, det ÄR långt att åka, men det är ÄNNU längre till Sundsvall! Om akutsjukhuset försvinner är det dit färden ska styras varje gång en olycka skett. 13 mil i alla väder. 13 mil utan luft om jag inte längre kan bryta ett anfall med hjälp av mina mediciner. 13 mil om någon av oss faller eller skär oss. 13 mil med ett litet barn som inte mår bra. Det ÄR långt och de KANSKE inte lyssnar men vi MÅSTE kämpa för vår trygghet. Om akutsjukhuset läggs ner och vi får ett barn med kraftiga allergier, kroniska sjukdomar eller bara en olycksdrabbad vilde, ja då kanske allt fix i trädgård och hus är förgäves. Vågar vi bo mitt i vinterland, flera timmar från hjälp och vård? Det är OFATTBART att politikerna slår dövörat till i den här frågan.
Vi vandrade alltså för sjukhuset, tillsammans med tiotusentals andra. Solen sken från en kylig blå himmel. Vi umgicks med Magdalena, David och barnen på Härnösands gator och det gick bra det också. Jag traskade med Elis hand i min och Dante togs väl om hand av både Lisa och Ella. Vägen var kortare än under demonstrationen i Kramfors, och politikerna visade sig inte. Stämningen i vår del av tåget var knappast stridslysten, närmast munter.
Vid vägs ände hittade vi 1) ett torg fullt med upprörda talare och instämmande åhörare och 2) en lekplats. Dante jag och barnen hamnade snabbt…
… på lekplatsen, surprise! ”Ropen skalla, lekplats till alla” hojtade vi och hoppades att våra huvuden gjort sitt som siffror i tåget utan att vi för den delen behövde lyssna på brandtalen. Vet inte vad som kändes mest avskräckande, berättelserna om orättvisa och överbetalda politiker eller den trånga folkmassan. Jag har dock en känsla av att vi valde rätt!
Efter en fika i den lite för kalla parken for vi hemåt igen. Den långa (dock kortare än till Sundsvall) vägen hem till Forsmo. Allihop. Vi grillade korv och åt i ett bras-varmt kök. Målade stenar att lägga i vårt trädgårdsland. Fick tid till skratt och umgänge. Vilken tur att det går att kombinera kamp och gemenskap =). Tack familjen Lundquist (stavat med U, nu har jag lärt mig ;-p) för en trevlig dag!
Som vanligt massor av fina bilder!