Här ligger jag och tänker

Det är underligt så snabbt tankarna snurrar igång. Några ord från en förbippaserande. Ett radioprogram. Ett samtal med kompisar. Böcker. Bloggar. Hjärnan spinner vidare, på dagen och natten. Det gör drömmarna levande! Igår natt var jag med i en tävling vid havet. Vi bodde på lägergård och var ute med båtar. Simmade i varmt, blått vatten mot en strand. Jag såg stora valar. En valhaj. Sälar. Axel var där, och vi gnabbades på skoj som vi brukade, och den här gången var vi på riktigt bara vänner. Ja, han kunde lätt ha bytts ut mot lillebror eller barndomsbästis Johan.
 
På natten är drömmarna bara härliga. Det gör timmarna så innehållsrika. En verklig del av livet. Men på dagtid kan fantasierna komma ivägen för vardagsbestyren. Jag blir så disträ ibland. Slarvar bort allt möjligt. Nycklar, telefoner, viktiga kort, pennor, koppel och gud vet vad. Ofta blir jag förtvivlad. Har ångest innan jag hittar saken (eller måste ge upp). Betalar för ny och betänker moget hålet i plånboken. Ändå hjälper det inte. Det tar några dagar och så tappar jag bort något igen. Det är en av sakerna jag tänkt på i veckan. Det började med ett citat från Lundströms bokradio: 
 
  • Jag ska skärpa mig, i nästa liv [..] Jag har lagt massor av energi på att skärpa mig det här livet. Det hjälper ju inte! Man får nöja sig med att vara bra som man är.
Sagt av Bodil Malmsten (obs, fritt ur minnet), och jag känner bara preciiiiiis så är det. Betyder det att jag kan slå mig till ro med den skavanken nu och vara glad ändå? Vara glad åt att tankarna får vandra, och att jag umgås med toleranta personer med samma tendenser, som ibland kan säga "det ordnar sig" och därmed få allt att kännas bra igen?!
 
En annan sak jag tänkt på på sistone är Gud och Godhet. Jag var i kyrkan i söndags. Tycker det är så trivsamt att sitta omgiven av hantverkskonst, delta i en 2000 år gammal tradition, sjunga utan att det behöver vara vackert och lyssna till predikan och berättelser. Jag tror på Gud. Har nog alltid gjort det. Ändå känner jag mig skenhelig ibland, där under mässan. För min tro är så diffus. Mest en känsla i magen. En flyktig känsla. Varje gång jag försöker fånga den verkar allt så ... löjligt?... sektliknande? Jag är kanske agnostiker snarare än troende. Prästen frågar, i en mycket modern och spännande predikan, om vi kan skapa någonting ur ingenting, konstaterar att vi nog inte kan det, att fysikens lagar säger att ingenting kan uppstå ur ingenting men att världen ändå en gång måste ha gjort det - det är vi ju levande bevis på. Eller har världen alltid varit? Om inte så måste den ju uppstått ur något. Kanske ur Gud. Jag håller med honom. Också i tankegången - Om Gud skapat världen ur ingenting, då kan han också befrukta en jungfru. Jo, han kan nog det. Men det betyder ju inte att det verkligen hände... Om människor jag inte kände skulle ropat ut om en ny messias i t.ex. sydafrika, nu i nutid, så skulle jag tvivla tills dess att bevis lades fram. En nedskriven krönika hade inte räckt till. Nog är det väl då mycket begärt att tro på en 2000 år gammal utsago då? Översatt och omtolkad för att passa nya tider och behov. Nej, jag har nog lite svårt att verkligen, fullt och fast, följa kristendomen. Däremot tror jag på Godheten. Den pratade prästen också om. Om viljan att såra andra på nätet. Att ösa ur sig av hat och besvikelse, istället för att upphöja varandra. Än en gång snurrade tankarna igång. 
 
Jag tänker på orsaken till "onskan". Jag tror inte den är medfödd. Ingen är bara ond och dömd till ett helvete. För känner vi inte alla lusten att skada och såra ibland? Jag kan bli så arg på Dante vissa gånger. När jag är trött, hungrig, maktlös... När han vill mer än jag orkar och klarar. När jag har bråttom och han inte lyssnar, är helt omedgörlig. Samma känsla kan vi nog få av hjälpsökande som klänger sig fast, kväver oss och drar ner oss i smutsen eftersom de är för många och vill för mycket. Eftersom vi inte har makten att hjälpa alla, inte förmågan att med gott samvete välja en. Eftersom vi inte tror oss förmögna att säga nej när vi väl räckt ut handen. Jag tror att alla som är pressade till sin gräns ryter hårdare än nödvändigt för att försvara sig själv. Att de som känner att ingen lyssnar kommer säga sådant som måste göra ont - för att om möjligt väcka en reaktion och känna att de finns till. Jag tror att vi måste bli lika bra på att be om hjälp på rätt sätt, som vi ska bli på att hjälpa. Att ge någon möjligheten att vara goda, snälla, nyttiga - på sina egna premisser - är också en god gärning. Kanske kan den väcka lusten till fler hjältemod?
 
Min sista tankegång rör feminism. Gammal feminism. Jag lyssnar på Sagan om Isfolket på talbok. Spännande, underhållande men inte direkt kvalitetslitteratur. Den har ambitionen att skriva om starka kvinnor. Kvinnor som kvästs och stått under männen i sin tid, men som ändå står upp för sig själva. En bra tanke. Till stor del lyckas den. Jag kan inte låta bli att beundra många av karaktärerna. Men jag måste småle ibland. Åt formuleringar om vackra klänningar, tankar på utseende, svaghet för män och vilja att vila på starka skuldror - typiskt kvinnligt (eh, nej!). Om drömmar i smyg om våldtäkter (författaren förskönar inte alls det senare, utan beskriver snarare hemska sår i själen och kroppen när drömmarna besannas) och om medfödd mjukhet. Åt alla "skira, älvlika, små kvinnor, lätta som fjädrar och med en medfödd grace". Även grova eller mulliga kvinnor beskrivs. Deras goda egenskaper framhävs bestämt. Även deras "säregna skönhet som kommer inifrån", men denna syns bara efterhand och står uppenbarligen långt under det gracila, smala idealet. Likaså är männen ofta undersköna, muskulösa, med tjockt hår och ovanligt vackra ögon. Hjältefigurer. Nej, denna långa släktsaga är knappast felfri. Ändå fångas jag av den. Jag silar den genom förnufts-filtret och tar åt mig vad jag mår bra av, har överseende med resten. 
 
Nu ska jag låta den här dagen börja och fokusera på vardagsbestyren. Ha det bra =)
 
Bilder från en helg med tid för många funderingar.