En sommar enligt Ernst

 
 
Det här är det jag lever i nu. I röda knutar. Gröna mattor. Blommiga kulisser. En strävsam semester. För någonting finns det alltid att göra. Särskilt om man, som familjen Svanlund, är "doers" som inte tycker om att sitta stilla. Som njuter av att påverka sin omgivning, skapa och ordna. Härligt härligt, men det gäller att kunna stanna upp också. Därför tänkte jag börja det här inlägget någon annanstans. Närmare bestämt på en grusväg i förrgår. 
 
Det var torsdag kväll. Spänningen låg i luften. Jag raskade på stegen den sista kilometern på promenaden. Express-njöt av hundkex, smörblommor och midsommarblomster längs vägkanten medan jag frågade Rebecka (på andra sidan telefonluren) hur mycket klockan var. Halv åtta. Vi konstaterade att vi skulle hinna i tid. I tid till Ernst alltså. Ja, sucka ni bara, men i min familj har det varit en sommartradition sedan programmet hette ”Sommartorpet”, leddes av en kvinna och hade en vykortshälsning från tittar-torp som stående inslag. Inför premiären stod därmed fruktsallad och te på vardagsrumsbordet, fyra personer satt bänkade i soffan och en hund låg utslagen framför teven. Dags för ett sommar med Ernst som aldrig varit mer aktuellt. 
 
Det är något speciellt med svensk sommar, det verkar alla svenskar vara rörande ense om, jag också. Ja, den är vacker. Ja, den är kort. Dessutom tar den enormt stor plats i våra liv, i förhållande till hur länge den faktiskt pågår. Vi pratar om sommaren året runt. Lever oss igenom vintermörkret på minnen och semesterplaner. Svensk film frossar i sommar ur alla vinklar. Den sentimentalt estetiska som romantisk fond. Den hetsiga njutar-stressen som komedi, gränsande till tragedi. En nästan smärtsam skönhet i kontrast till brutala mord. Vart vill jag komma? Jo, det enda vi (= jag... ibland… just nu…) verkar ha svårt med är att verkligen njuta av sommaren i realtid, på riktigt, på djupet. Kanske är det därför program som ”Sommar med Ernst". Ingen verkar kunna njuta så som han. Njuta så ofattbart, löjligt intensivt att han blandar ihop sinnesintrycken och vill äta upp jord och känner strukturen av dofter. Ernst skulle kunna få en Svensson, som flyter halvblind genom arbetsfyllda veckor i stan, landa i känslan av att ”svensk sommar ändå är helt fantastisk”?. Eventuellt inspireras en annan till stunder av stillhet i den egna trädgården? Näsan i en pion, fingrarna mot ett staket, pyssel med grenar, mat och heminredning. Hos enstaka personer träffar Ernst mitt i prick. Där, framför teven, vaknade jag upp med ett stort leende och fjärilar i magen - med känslan av att vara en satans lyck’ost. Det var helt enkelt en fantastisk känsla att sitta lutad mot Daniels axel och inse att jag just nu lever en ”Ernst-dröm”. En sommar enligt Ernst. I år är det jag som får flytta in i en svensk idyll och fira semester med jordiga fingrar och färgfläckiga kläder. Hur grymt är inte det!? Jag behövde den ögonöppnaren, mitt i virrvarret av loppisfynd och avbockade (samt inte lika avbockade) listor. Jag behöver nog den en gång i veckan ett tag framöver. Därmed kommer jag fortsätta titta på Ernst resten av sommaren - och däremellan njuta av det här, bland annat: 
 
  • Små gröna hjärtblad på väg upp ur rabatten
  • Ett stillsamt flöde av knoppat - nyblommat - överblommat
  • Jordgubbar med sojamjölk
  • Långsam frukost tillsammans med en rödhårig kille i en vitmålad kökssoffa
  • Glad valp kring benen
  • … och en himla massa annat som kommer på vägen!
 
Ett litet ps, innan jag ska snöra på mig löparskorna; Nu finns det fler av Rebeckas fina bilder på Midsommarinlägget, så vill ni fortsätta frossa i svensk sommar är det ett tips att scrolla ner ;-p. Ds.