sara.amsby.blogg.se

I början av graviditeten googlade jag en del på ”gravid astma” för att veta vad jag hade framför mig. Blir det mer problem när man släpar runt på en megamage dagarna i ända? Hur påverkas fostret av ett anfall? Kan man fortsätta ta medicinerna? Sökningen visade att det tydligen är ca 1/3 som får försämrad astma, ev. pga mer magsyra, tryck mot lungor och högre ansträngning. 1/3 märker ingen skillnad och 1/3 mår bättre. Det senare beror på att kroppen producerar höga nivåer av naturligt kortison under graviditeten. Inhalatorerna påverkar inte fostret och det är bättre att vara välmedicinerad än att må dåligt. 

 

Nu har jag drygt 14 veckors erfarenhet och hittills verkar jag vara i den lyckliga grupp 3. Oktober, november och december är alltid jobbiga månader på grund av svängningar i temperatur och luftfuktighet men inte förrän någon vecka in i december fick jag mitt första anfall. Då hade vädret växlat mellan -17 och + 5 i flera dagar så det kom knappast som en överraskning. Jag tror att den trevliga astmafria perioden kan vara en kombination av gravidhormoner och ändrad livsstil. Mellan vecka 8-12 var jag ärligt talat för trött för att pressa mig själv till någonting alls. Jag sov mycket. Vilade ännu mer. Gick och sprang bara korta rundor. Vad läkarna än säger om att träning bara är positivt så är min erfarenhet att träningsvärk och mycket aktivitet försämrar astman. Dock är det oftast värt det, för det är himla påfrestande att bara vara hemma och ta det lugnt. Nu är jag piggare igen, tränar mer och har aningen sämre luftrör - dock utan att det påverkar vardagen. Helt okej kompromiss!

 

Under julton testade jag mina nya gränser. Det är definitivt en utmaning med värme, ljus, parfym och flera timmars sång. Jag har svårt att sjunga mig igenom en två timmars träning så jag var redo att ta mig igenom ett anfall. Vad jag inte var riktigt beredd på var hur mycket mindre jag orkar nu när jag är gravid. Astman blev inte värre än jag trodde. Trånga luftrör. Hastig och grund andning. Inget jag inte tagit mig igenom förr. Skulle gärna skippat de sista 4 låtarna men ville inte gå ut om jag inte var tvungen. Stod ut tills jag kom genom dörren och försökte få i mig luft. Tårarna sprutade. Försökte lugna ner mig i bilen. Gråtandning och anfall är alldeles för lika och inte alls så lugnt kontrollerade som det krävs för att häva anfallet. Ringde tillslut mamma. Det hjälper alltid. Så nu vet jag det, jag ska sluta innan det går överstyr för kroppen orkar inte lika mycket som vanligt. Behöver man kanske inte vara Einstein för att lista ut ;-p. 

 

Nu hoppas jag bara på en fortsatt lugn och bra graviditet med så mycket lugn och lagom aktivitet som kroppen klarar av.