samtalet

Insåg nyss att en av de sakerna jag uppskattar mest med hundlivet är att man sällan är tyst. Det finns alltid en anledning att prata eller sjunga högt. Så här låter just nu våra samtal.

"Heeej, hallååå killen, är du världens finaste...nej...loss...loss...BRAAA... Loss...BRAAA"
"knorr, hrm "
"Du är världens sötaste valp, ja det är du. Heeej Duktig. Nej. Loss."
"[talande blick]"
"är det busvalpen som är här? Vill du busa? Aaaurrg"
"mrrrrrum"
"Så. Hepp . Slut. valpen min tycker om aatt ha skoooj. Loss. Braaa.loss. Braaa. Loss. Brrr... Suck. Nej, inte kissa, snälla. Dubbelsuck!"

Vi varvar med "koppången" och "glory of The lord" för omväxlings skull. Man får ju inte bli allt för djup i diskussionerna menar jag... Misstänker dessutom att han gör smartast intryck i samtalen. Typiskt! Men har man adopterat ett litterärt geni (Dante) så har man.

"Geniet" och jag