Evig kärlek

Idag har jag varit på voltigeträningen. Aaaaa, hela kroppen tackar! Inte för att jag har tänjt och pressat den. Jag är med som tränare numera och nöjde mig med uppvärmningsrundan och lite styrka och stretch. Nej, men voltigen är som en gammal vän. Någon jag alltid kan komma tillbaka till och bli förutsättningslöst glad. Umeås voltigegäng är så glada, motiverade, påhittiga och inlyssnande. Jag önskar att de fick bättre förutsättningar. Sport handlar inte alls om talang i så stor utsträckning som man tror. Det kräver resurser. Tid, utrustning, tränarkompetens, förebilder. Att komma högst upp på pallen är förstås ett bevis på att man gjort någonting bra, men det kommer alltid, alltid, alltid vara andra saker som räknas. Voltigen har gett mig så oändligt mycket mer än SM-guldet jag skryter om ibland. Självkänsla, ledaregenskaper, tillit och förtroende, en stark smidig och reaktiv kropp, fokus, disciplin, mod, självinsikt... jag kan fortsätta hur länge som helst. 
 
Jag är medveten om debatten om idrottens press och skaderisk. Barn som elittränar och pressas för hårt riskerar att må dåligt, få slitskador, utveckla ätstörningar. Jag har ett trasigt knä och är kanske onödigt prestationsinriktad i allt jag gör. Ändå vill jag absolut låta mina barn träna, eventuellt till och med satsa på hög nivå, om det är något de själva vill. Träning är så otroligt mycket mer än hälsa. Titta på bilderna så tror jag ni håller med =) Vi söker nya voltigörer, så häng på vetja! Tjej eller kille, alla åldrar och inga förkunskaper krävs. Tisdagar 19-20.30.
 
Ps, jag lovade att inte skryta, men idag vann min ännu mer träningsfrälsta pojkvän halvvasan. Coolt va?! Vasaloppet nästa, håll alla tummar =)
 
 
 
#1 - - Ella Filippa :

Nämen vad kul att du fortfarande hittar vägar till voltigen! :D
Och såå häftigt att din kille vann halvvasan. Grattis!

Svar: Jag kan inte släppa det helt :-) Kul att du också har en blogg, den ska jag börja läsa nu!
Sara