sara.amsby.blogg.se

We looked upon with startled eyes

a sudden sunken paradise

with crocs that hunted in the mud
among the rooftops lost in flood
and hippos grazing floating grass
in gardens of a recent past.

I tried to paint it, paint it all
but failed to catch the magic soul
of dying trees and vibrant birds,
instead I try these humble words.
Spectacular, exceptional -
so powerful is Nature's call.

(Sara Svanlund, 24/9, uppfylld av Lake Baringo)

Ja, rätt gissat, vi har haft några alldeles fantastiska semesterdagar!

(Anna har ordet)

De allra mest minnesvärda upplevelserna är oftast de oväntade, eller de som sker då förväntningarna är låga. Vi har haft fullt upp med vårt arbete och alla häftiga människomöten under vår vistelse här, men har ändå (lite pliktskyldigt) tänkt att vi borde passa på att turista lite när vi nu tagit oss ända till Afrika. Av en slump läste jag om Lake Baringo, en av de många sjöarna i Rift Valley, där över 450 fågelarter har observerats. Visserligen inte ett hem för elefanter eller andra häftiga djur, men det var vi inte ute efter. Vi ville ta det lugnt, och jag hade hittat ett ställe som verkade värt ett besök - Robert's Camp, beläget precis vid strandkanten av Lake Baringo. Populärt bland fågelskådare och backpackers, men väldigt långt ifrån de stora turistströmmarna. Jag letade upp hemsidan på internet där man meddelade att större delen av Robert's Camp tyvärr låg under vatten pga de senaste årens enorma ökning av vattenståndet i sjön. Strunt samma tänkte vi, vi åker i alla fall! Jag hörde av mig till stället och fick kontakt med Jono från Australien som meddelade att jovisst, ett tält för två personer kunde han ändå ordna. Vi hyrde en liten bil och fick vår gode vän och handledare William med oss som chaufför och färdkamrat. Perfekt!

Vi hade som sagt inte hunnit fundera så mycket på vad som skulle möta oss under resan, så när vi lämnade västra Kenyas högplatå kring 2500 m ö h och försiktigt började ta oss nedför de branta sluttningarna som kantar Riftdalen, blev vi minst sagt överväldigade. Helt klart ett av de mäktigaste landskapen jag upplevt! Vägen slingrade sig ned mellan hundratals meter höga förkastningsbranter, omväxlande kantad av lummiga skogar, små byar med lerhyddor prydda av frodig bougainvillea och odlingslotter med majs, mango och papaya. Innan vi nådde botten av den vidsträckta Kerio Valley hade vi avverkat inte mindre än 23 km och lämnat de lummiga skogarna för ett betydligt torrare landskap, präglat av akacia och betande djur. Så började vi streta uppför igen, upp till Kabarnet, en liten stad som ligger på hög höjd mitt i kenyanska delen av Rift Valley. Vid det här laget kände vi oss mäkta uppfyllda av dalen och landskapet i vilken mänskligheten sägs ha uppkommit. När vi plötsligt möttes av en stor Coca Cola-skylt, svävande över den urgamla förkastningen, fick vi därför svårt att hålla oss för skratt. Välkomna tillbaka till verkligheten! Vi fick hjälp av några snälla grabbar att fylla på nytt kylvatten i den överhettade motorn och så fortsatte vi mellan gröna berg ned i nästa dal, mot Lake Baringo.

Trots bortspolad asfalt och djupa hål i vägen nådde vi till slut den lilla fiskebyn Kampi ya Samaki och Robert's Camp. Ryktet om översvämningen visade vara långt ifrån överdrivet. På två år har sjöns maxdjup ökat från 1,5 till 11,9 meter (!!!), och ingen vet riktigt varför. Bara att det gått extremt fort. Restaurangen The Thirsty Goat (ni måste medge att namnet blir något ironiskt när "Geten" bokstavligen badar i vatten) och några få campingplatser var i princip det enda av anläggningen som fortfarande befann sig ovanför vattenytan - men bara med en knapp decimeters marginal. Mot restaurangens betongfundament kluckade vågorna och från de yttersta borden hade vi en fantastisk utsikt över döende träd och grästäckta hyddtak som stack upp ut vattnet. För att komma från restaurangen till vårt tält var vi tvugna att balansera på en smal, omkring 50 meter lång flytbrygga. Vi var helt hänförda. Så himla häftigt! Jono tog emot oss och lovade att han skulle tända en liten brasa jämte vårt tält på natten, så att vi skulle ha möjlighet att gå ut och kissa utan att vara oroliga för flodhästarna. Vid det här laget var vi överförtjusta och tyckte att vi hade kommit till världens häftigaste ställe. Och ännu bättre skulle det bli!

Vi hade precis packat in oss i tältet och var på väg mot ett efterlängtat middagsmål. Jag stod och pratade med Jono när han plötsligt tittade över mitt huvud och utbrast "Hey, you are NOT supposed to hunt here!". Jag vände mig snabbt om och fick syn på en två meter lång krokodil som var i full färd att svälja en gigantisk fisk ungefär tre meter från oss och bara en meter från strandkanten. Och vad gjorde Jono? Jo, som den australiensare han är knallade han rakt ut i vattnet i sina flip-flops och jagade iväg den helt gigantiska krokodilen. Mr Crocodile Dundee Jr, indeed!

Resan kom att bli fylld med sådana "filmiska" ögonblick. Nästa på tur kom knappt en timme senare, men om det får Sara berätta.

(Sara har ordet)

Ja, jag må ha missat krokodilens attack (kom lagom för att se den moloken simma bort från en mäkta stolt Jono), men fick min belöning bara en måltid senare. Jag satt nedsjunken i en rottingfotölj och målade av det sjunkande landskapet. Döda träd, taket på ett hus, en nedåtgående sol. Njöt av blandningen av vildmark och lyx. Som en biosalong med verkligheten på vita duken! Nästan som på beställning simmar två flodhästar in i bilden. Först syns bara ögonen. Sen dyker huvudet upp. En gäspar stort. Lugnt och stilla flyter de några varv framför mina fötter och försvinner sakta bort mot våra tält. "Anna kom, Anna kom, Anna kom" klappar mitt hjärta, men jag är tyst som en mus. Anna är utom hörhåll, i tältet och byter om. Det är jag som har en roll i den här scenen. Konstnären som illa kvickt målar in två flodhästar i en redan märklig landskapsbild. När magin släpper tittar jag ner på akvarellen, föreställande ett av de häftigaste ögonblicken i mitt liv. Jag bestämmer mig snabbt för att någon gång, helst snart, gå en kurs i måleri.

När orden inte räcker till och bilderna är långt ifrån rättvisande, hur beskriver man då en otroligt bra resa? Kanske går det inte att återberätta något så snudd på overkligt och ändå så påträngande närvarande? Hur ska man dela med sig av sådant man knappt kan greppa själv? När jag gick och la mig i vårt tvåmannatält den där första kvällen, omgiven av ett öronbedövande larm från syrsor och grodor, var det inte med ett pirr av förväntan utan med resans starkaste hemlängtan. Varför just då, när allt var så bra? Det blev liksom för stort. För lovande. Jag önskade att jag kunde pausa tiden, åka hem och vila och sen komma tillbaka. Istället var jag fast i ett tält, för trött för att orka "fånga dagen" så som jag borde. Så kom morgonen och sedan dagen, lika villigt som obevekligt. Den behövde inte fångas. Det fanns där ändå. Starkare och mer närvarande än någonsin förr. Glimtar av verkligheten som trillade in på måfå. Kanske är det så det här måste berättas? Som osammanhängande ögonblick? Jag vill åtminstone försöka.

Klockan var tidig morgon. Båten flöt fram genom en flytande skog. Öar av gräs, mossa under ytan, lövlösa träd över huslösa tak. I horisonten ett ljusspel mot dimblå öar. Vi jagade inte spektakulära safari-djur. Istället fångade vi små underverk i våra kikare. En kungsfiskares fjäderdräkt som ett smycke mot grenen - safirblå rygg, rubinrött bröst. En ödla som kramade ett träd. Tre fiskare på kanoter av balsaträ. Havsörnens dyk mot en kastad fisk. William skrockade och ojade sig. Vatten är läskigt för den som inte kan simma, men i flytväst och bland vänner är läskigt ganska kul. Två morgnar i rad mötte vi dagen från det glittrande vattnet. Det var ett väldigt skönt sätt att vakna på!

Lunchen var äten och himlen var grå. Vi smög på huk under taggiga buskar som rev och slet i kläder och hud. Anna, jag, två små pojkar från byn och så Cliff, vår fågeltokige guide som sett inte mindre än 869 arter bara i Kenya! Dessutom kunde han härma sången från många hundra olika arter. Vi smög omkring med kikarna beredda. Cliff med öronen på helspänn. Hans smala armar for ut och pekade. "There, I here it, it is a..." Jag hörde sällan fågelsången. Den försvann i en ljudmatta av syrsor, getter och kor. Istället fokuserade jag på de entusiastiska skådarna. Ivern i rörelserna. Artnamnen som utbyttes. Den kryssande färden över en buskig sandhed under en mäktig förkastningsbrant. De ledde vägen. Jag och pojkarna följde efter. Än en gång klev jag in i en film. "Indiana Jones" goes "Jakten på diamanten" goes Deckare med stort D! Min roll var åskådaren. "Doctor Watchson" vill jag hädanefter bli kallad. Framför mig uppfylldes Birdlook och Surelook Holmes av sitt spaningsuppdrag. "Do you hear it? Yellow-spotted Petronia! Somalian Tit! Klaas' Cuckoo! And..." Cliff var plötsligt på helspänn. Så dök han rakt in i de värsta taggsnåren, med Anna tätt i hälarna. Och så - där, långt in bland buskarna, två små juveler: ett par Green-winged Pytilia. Anna kom ålande ut ur snåren med salig blick. Det var vuxenlek när den är som bäst. Jag var glad att få vara med! Om jag undrar vad jag har sett så finns kryssen, vid det här laget långt över tvåhundra, bevarade i Annas fågelbok. I minnet finns bara ivern, jakten och det torra busklandskapet.

Pannkakorna. Mmmmm. Pannkakorna. Krispiga, mjuka, med frukt och honung. Och gröten! Ja, de kan laga havregrynsgröt även i Kenya. Det var nog den godaste havregrynsgröt jag har ätit! På länge åtminstone. Jag levde på gröt sista dagen. Gröt. Mmmmmm....

Hänger du med? Jag skulle kunna fortsätta i evighet. Trä ett pärlband av skimrande ögonblick. Flick-flack på fuktigt gräs. Samtal i mjuka stolar. Ugglan i trädet. De oblyga tukanerna i trädgården. Den mäktiga goliathägern, världens största häger, lika stor som Anna. Flodhästarnas Hmpf-ande i natten. Ropet på kvällen; "I caught it", och sen ett plask. Krokodilerna som simmade utanför tältet. Jag skulle kunna fortsätta i en evighet, och ändå inte få dig att förstå. Jag försökte rita av det. Försökte skriva dikter. Nu har jag skrivit ett brev. De bästa beskrivningarna får vi nöja oss med minnas. Det här brevet är långt nog som det är.

En sista sak vill jag ändå få med innan vi säger hejdå. Vi stannade vid ett djupt eroderat landskap längst ner i en av Riftdalens förkastningsdalar på vägen hem. Jag tog mig ner i en fåra och upp på en sprucken platå för att fånga omfattningen på bild. Det var som att klättra in i Hades. Jorden kändes sorgsen. Spökjord! Jag blev lite rädd. Rädd och ledsen. Som när Simbas land dör i Lejonkungen. Det är det här som Vi-skogens bönder kämpar mot. Som jag på sätt och vis kämpar mot med mitt examensarbete. Jag försökte dikta också om det. Det blev en rimramsa, långt i från sanningen. Ramsan kan få sluta cirkeln och avsluta mejlet tycker jag.

To the land of scars that bleed
Shall we bring a healing seed
Stop the blood-red dusty flow
Plant a tree and make it grow

Tack och hej!