Lika som bär

Jag har aldrig varit någon fena på det här med mode. Trendmedveten? Knappast. Ge mig något skönt och oömt så går jag bekväm genom dagen. Ändå har en oanad mängd normer klibbat fast i mitt medvetande. Idéer om vilka kläder som passar på olika personer/tillfällen/åldrar. Det har jag aldrig insett i Sverige, där allting ser ut som det "bör". Här däremot ställs allt på huvudet. Befriande!
 
Varje bilfärd är en modevisning, med gatan som en ändlös catwalk. Det susar förbi en kille på motorcykel. Han kör onödigt snabbt och girar djärvt mellan bilarna. På huvudet sitter en knallrosa badmössa, tantmodell delux med vågiga veck kring "lockarna". En lila dunjacka räcker honom till armbågarna. Den har förmodligen tillhört en tioårig flicka en gång i tiden. Nu fyller den ett nytt syfte som vindstopp i ett land som är för varmt för långa ärmar. På motsatta sidan vägen går en slank tjej i min ålder. Hon bär en chokladbrun pälsbrämad morgonrock över sin färgglada afrikanska dräkt. Över de välfriserade lockarna sitter en rosa tomteluva. Kanske fryser hon i den ljumma regnvinden? En flicka springer bredvid bilen och vinkar mot mig, mzungun. Hennes klänning har ett My Little Pony motiv och jag undrar om det en gång i tiden varit ett nattlinne. 
 
Jag ser världen genom onödiga filter. Sovkläder, tjejkläder, julkläder. För alla omkring mig är det inget annat än vackra färger och mjukt tyg. Här bär småpojkarna rosa, glitter och blommor. Varför skulle de inte, det är ju fint! Männen går i formsydda jackor med leopardmönstrad fuskpäls kring halsen. De bär broderade jumprar, pastellfärg och tajta jeans. Det ser ofta (inte alltid) bra ut på deras slanka och mörkhudade kroppar. Om det inte vore för att det är tjejkl... Nej STOPP! Tänk inte ens tanken. Se och lär!
 
Så, hur går jag klädd här i Afrika? Jag som kommer från ett land med så tydliga klädkoder? Haha, modevägraren i mig hurrar och jag klär lättat på mig samma plagg dag efter dag efter dag. För det är så man gör här. Det är skönt att slippa tänka. På sätt och vis blir man sina kläder. De växer in i personligheten. De hjälper dessutom folk känna igen mig. "Vilken av vitingarna var nu Sara?" "Det är hon i lila skjorta och rosa-orange t-shirt" (ni hör ju stilfaktorn på utstyrseln).
 
 
(Som en klippdocks med jobbekläder, hemmakläder och vardagskläder. Så känner jag mig här!)
 
Igår förstod jag och Anna att kläderna faktiskt kan vara nödvändiga för igenkänningen. Vi är tydligen lika som bär hon och jag. Efter mycket funderande kom vår bekant fram till att "Anna has glasses, sometimes - that's the difference". Längd, hårfärg, kroppsform (storleken på brösten t.ex. som vilken svensk kille som helst hade noterat långt innan han upptäckte ett par glasögon) noterades uppenbarligen inte. 
 
 
(Anna och jag i nästan likadana klänningar vi fått uppsydda. Lika som bär, undantaget klädseln? Njaaaa...)
 
Vad jag egentligen vill säga med det här är - jag kommer att sakna den avspända stämningen kring kläder som finns här! Slappna av Sverige. Släpp på reglerna. Låt folk klä sig i precis vad de vill. Eller, varför inte välja ett par kollektioner och hålla fast vid dem livet ut. Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin. Livet skulle kanske bli lättare så. Eller bara tråkigare... Och jag ska erkänna att jag längtar litegrann efter min garderob där hemma ibland. Men bara liiiite.