Mens och sånt

Det har pratats mycket om mens det senaste året. Inte minst eftr Liv Strömquists omtalade sommarprat (som för övrigt var mycket bra och kan lyssnas på här . Det är bra att mensen avdramatiseras och att unga flickor inte längre blir misstrodda om de stannar hemma för mensvärk. När jag var i tonåren var "har du mens eller" en av de mest använda fraserna (av killar) och "lingonvecka" var bortförklaring till varje utbrott (mest använd av killar) men att på riktigt berätta något om sin mens var för de flesta helt otänkbart. Därför trodde jag länge att mens var något lite krångligt och onödigt, men inte mer smärtsamt än att man kunde ignorera den. Jag blev chockad över historierna om magsmärtor som får tjejer att spy, vrida sig i smärkor, skrika och ibland till och med svimma. I princip varje månad! Hur kan kroppen fungera så ologiskt?
 
Min mens är alltså väldigt modest. Den kommer en gång i månaden, varar några dagar, kan hanteras med toapapper om jag är oförberedd och gör inte farligt ont. Så, hur motiverar det ett eget blogginlägg? Jo, ibland är den alldeles för blygsam. Så blygsam att den helt enkelt försvinner. Första gången det hände var jag fjorton år och på språkresa i Frankrike. Mens var något nytt och jag hade noga koll på tiderna. Den brukade vara punktlig. Plötsligt uteblev den. Alla vet ju vad det betyder! "Jag är gravid" tänkte den fjortonåriga oskulden, tills hon hann tänka en gång till. Månaden efter var allt som vanligt igen. Puh! När jag sedan, åtta år senare, åkte till Afrika i fem månader försvann den igen. "Inget konstigt", tänkte jag erfaret. "Den tar en paus bara, tills jag vant mig vid min nya miljö".  En månad gick, två, tre, fyra. Jag fick ingen mens på hela resan. "Bara jag kommer hem så..." tänkte jag då, och kände att jag saknade den onödiga blödningen. Hormonbalansen funkar liksom dåligt utan den. Eller är det tvärt om? Det gick ett par månader till och jag fick några klimakterietabletter på hälsokosten för att snabba på processen. Efter drygt sju månader fick jag äntligen mens igen. Nu börjar jfag se ett mönster. Vid senaste afrikaresan försvann den redan en månad innan jag åkte. Den har nu varit borta i drygt fyra månader. Jag vet inte varför den fösvinner men det har tydligen med resor att göra Så plötsligt imorse....
 
... DEN ÄR TILLBAKA!
 
Med det vill jag tacka min kvinnliga blödning för att den tillför ett regelbundet mönster i mitt liv och håller hormoner och annat i schack. Jag är glad att den inte är så våldsam men framför allt är jag glad att den finns. Det var mitt bidrag för att balansera historierna om kvinnans blödning. Tack och hej :-)