sara.amsby.blogg.se

Våren 2013 var rolig men väldigt, väldigt tung. Jag kämpade med rehab varannan, i perioder varje dag, hade mycket besvär med astman och fick därtill skabb. Om du har haft skabb vet du att det kliar med en frenesi som får dig att vilja krypa ur skinnet. Värst är det på nätterna. Träningen är tung mentalt. Eviga upprepningar av monotona övningar. Benböj, benspark, benpress, sträck, böj, sträck, böj. Ingen puls, inga skutt, bara ensidig styrka dag efter dag efter dag. Ont gör det också. Jag skulle vilja påstå att det är påfrestande även utan astma och ännu jobbigare när luften tryter så fort man försöker ta i. Fast det var inte på gymmet astman var som värst. Det var i skogen och i skolan. Trånga luftrör, nya kompisar och den inre debatten om att "berätta eller inte". Sorgen över att inte orka vara utåtriktad. Ett raster över det som är jag. Instängd i en bur av trasiga knän och andningsbesvär. Dömd att kämpa med allt jag gjorde. 

 

Jag tänkte ordet KÄMPA dagligen under den perioden. "Jag orkar kämpa lite till" "Måste jag kämpa med allt, precis allt?" Dessutom blev jag peppad av mina underbara vänner. "Du är så otroligt stark""Jag skulle aldrig orkat" "Du är en kämpe som aldrig ger upp". Det behövdes förstås. Gav lite glädje i det hela. Jag motiverade mig själv på liknande sätt. Ändå så tänkte jag att det inte var så imponerande egentligen, för vad hade jag för val? Ibland var jag helt redo att ge upp, om jag bara visste hur man gjorde. "Äsch, nu orkar jag inte mer, nu ger jag upp det här och slutar vara knäskadad, slutar få astmaanfall och börjar sova på nätterna". Jag var såååå redo att trycka på den knappen, men den fanns ju inte! Jag var en ofrivillig kämpe, och en sådan gör egentligen bara samma som var och en här på jorden - stretar på bäst hen kan efter sina egna förutsättningar. Nej, VERKLIGA KÄMPAR ÄR DE SOM HAR VALET ATT LEVA ENKLARE, MEN ÄNDÅ FORTSÄTTER KÄMPA FÖR EN BÄTTRE VÄRLD! Med det vill jag inte förringa alla som har det svårt och ändå tar sig igenom livet på bästa sätt, men upphöja alla hjältar vi har omkring oss.

 

Nu kanske ni tänker att jag ändå hade kunnat gett upp rehab, skogspromenader, exkursioner och annat som tar på krafterna. Tänk då så här. Valet står mellan knäskadad i 12 månader med tråkig, smärtsam träning, eller knäskadad livet ut med tråkig, smärtsam vardag - vad väljer du? Valet står mellan att trött och anfådd delta i spännande, roliga aktiviteter, eller skolka från skolan och sitta hemma (resten av livet eftersom sjukdomen är kronisk), fortfarande med slemmiga luftrör men lite mindre anfådd - vad väljer du? Jag har valt att hela tiden leva ett liv jag kan se tillbaka på med glädje och hantera problemen när de kommer. Det har jag gjort ända sedan jag fick astma. Här är några saker jag annars skulle ha missat: