sara.amsby.blogg.se

I den här tredje delen av temat "prata om det" har turen kommit till behovet av att förse sin ongivning med en verktygslåda, så att de inte påtvingas ett ansvar de inte känner sig trygga med. De två tidigare delarna kan du läsa här och här.

När jag, efter fem månader i östafrika, började i en ny klass så var jag inte längre omgiven av de vänner som lärt sig hur jag kan må och vad de kan hjälpa till med. Astman däremot var ständigt närvarande, såväl i klassrummet som i fält. Jag gjorde mitt bästa för att dölja den men under en gruppövning i ett kvavt labb frågade min arbetskompis oroligt om jag mådde bra, och jag fick skamset väsa fram att det var tungt att andas. Efteråt sa hon, lite blek, att hon varit så rädd att jag skulle svimma och undrade vad hon skulle gjort då. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara men bestämde mig för att folk nog ändå behöver få veta mer om astma. Därför började jag skriva små instruktionslappar. Ungefär så här skrev jag;

När jag får astma blir jag:
- trött
- lugn och lite omdömeslös, förmodligen som kroppens eget försvar
- rädd för att vara ensam

Du kan hjälpa till genom att;
- fråga hur jag mår och om jag tagit min medicin
- följa med mig ut så att jag slipper välja mellan att vara ensam eller komma till en bättre miljö
- se till att jag har någonting att dricka

Ibland låter astman, ibland inte. När det;
- rosslar så är det lite jobbigt men jag får ganska så mycket luft, då klarar jag mig bra själv.
- piper så är det tyngre men det går fortfarande bra att andas, det kan vara skönt att veta att någon märker hur jag mår.
- inte låter alls men jag är ovanligt tyst och trött så är det förmodligen väldigt tungt och jag kan behöva stöd.

Det här var ett väldigt bra sätt att hjälpa någon att hjälpa mig. Dock delade jag bara ut en enda lapp, till tjejen som bad att få veta vad hon skulle göra. Det kändes lite märkligt, liksom tillkrånglat, med de skriftliga instruktionerna, men faktum är att hon hjälpt mig otroligt mycket sen den dagen. Förra veckan berättade hon dessutom stolt för andra kompisar att hon har en lapp där det står vad hon ska göra om något händer. Jag tror att den varit en lika stor trygghet för henne som hon varit för mig.

Jag tror inte att en lapp med instruktioner gör det lättare för mig att ta första steget och prata med en ny bekantskap om astman, men den kan faktiskt vara bra att ha till hands om någon ber om hjälp att hjälpa. Nästa del i det här temat är den sista (såvitt jag vet just nu) och då ska jag förhoppningsvis ha kommit fram till några vettiga råd :-) Kram och hej för den här gången!