Sommarprat med eftersmak

Midsommar har passerat, sommarpratarna har börjat och jag är klar med min första jobbperiod. Nu är det sommar på riktigt!

Igår hade jag en ledig dag i Lycksele och tog med min stickning+picknick till Lycksele djurpark. Det gick vågor av lyckokänslor genom kroppen! Efter att dag efter dag ha övertygat mig själv om att jag orkar genom 10 timmars stretande genom skogen idag också, att smärtan i knäet inte finns, att myggor är en del av naturupplevelsen, så var det helt fantastiskt med en paus. Jag åkte runt parken i ett litet tåg, filmade björnungarnas lek på en rutschkana och åt avocado på knäckebröd klockan tolv med utsikt över sälarna som fick sin mat. En timme senare började sommarpratarna. Då åkte stickningen fram!

Liv Strömkvist talade om mens. Skammen i mens. Skammen över att vara kvinna. Skam som är att må dåligt över det man är, i motsats till skuld som är att må dåligt över något man gjort. Skuldkänslor är lättare att komma över. Man säger förlåt, gottgör, bestämmer sig för att "aldrig göra om det". Skammen kommer alltid tillbaka. Liv pratade om kvinnornas kollektiva skam över en kropp som genom tiderna utmålats som sämre än mannens. Svagare, smutsigare, närmare helvetet. Hon pratade om mens, men jag tänkte på allt det andra. Om hur pinsamt det är att inte kunna andas. Beviset på att det är fel på min kropp som ställer till det så dumt. Hur jobbigt det är att inte orka. Beviset på att jag är svagare. Skam över något jag inte kan påverka. Sen kom jag hem till hotellet och till beslutet om att vi åker hem på en gång istället för att jobba en dag till. En i laget var sur över att vi ändrat planeringen och inte gjort en mastodontyta idag, eftersom jag behövde ta min lediga dag (som jag har rätt till och egentligen var utlagd dagen innan). Då skämdes jag över att jag inte orkat jobba vidare. Än en gång, kroppen som inte håller. Ett trasigt knä, överaktiva luftrör, en 163cm kropp på strax över 50kg. Önskar de att jag var en kille? Skulle det, som Liv Strömkvist insinuerade i sitt sommarprat, vara lättare att hävda mina rättigheter om jag var kille? Skulle jag vara så övertygad om att mina beslut var rätt att jag kunde begära vila med gott samvete? Jag är inte så säker på det. Ändå är jag tacksam för Livs program, som på något sätt fick mig att känna mig starkare och mindre ensam. Det är bara jag som vet hur jäkla bra min operfekta lilla kropp faktiskt är. Det är bara jag som kan sluta skämmas. Nu ska jag åka hem till Axel och vara svag och stark på en gång. För att jag får, bör och vill vara bara Sara :-)