Jag ÄR INTE bitter

Solen strålar. Musiken strömmar ur raspiga högtalare. Det doftar gräs, häst och hårspray. Färgglada lagtröjor. Sminkade ansikten. Hår i knut. Adrenalin. Nervositet. Ett hästgnägg, fyra svar. Det är SM. SM, SM, SM i voltige. De kramas. Lagkompisarna kramas precis som de alltid gjort. Kramar varandra, och jag åskådaren. De skrattar, gråter, pratar, fokuserar. Nej, jag är inte, ÄR inte, FÅR inte vara bitter över att jag inte är där. För innerst inne är jag nöjd med att ha slutat. När jag berättar om Afrikaresorna, som skulle varit omöjliga om jag gick kvar. När jag går ut ur ridhuset för att kunna andas bättre. När jag tänker på hur det skulle vara att stanna kvar och springa, hoppa, kämpa utan att kunna säga nej. ångesten. orkeslösheten. rädslan. skadorna. Oundviktligt! Och de kramas.  Lagkompisarna kramas precis som de alltid gjort. Mig också. Pratar och skrattar en stund. Innan de återgår till den tävling jag så bittert åtrår. Jag har hört att magen också är en hjärna, ett kompletterande nervorgan. Kanske är det den som skär mi halv av sorg och längtan, medan huvudet smörjer balsam i såret.
 
Det här är en del av mitt liv jag alltid kommer minnas med saknad! SM, SM, SM i voltige!